Afrikanska drömmar och misslyckanden

Signerat av Alex Voronov

En bygginspektör i Kigali, Rwanda, promenerade förbi ett husbygge.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Han såg att arbetet bröt mot flera byggregler, bland annat saknade arbetarna hjälmar. Inspektören hittade snart den ansvarige, husägaren, på ett bröllop i närheten, konfronterade honom och förklarade att han avsåg stoppa bygget då det bröt mot reglerna. En annan bröllopsgäst, en hög militär, klev då fram och beordrade inspektören att släppa ärendet. Inspektören vägrade och hätskt meningsutbyte uppstod.

Polisen kom och körde alla tre till stationen. Inspektören släpptes snart. Generalen och byggherren låstes in och åtalades för maktmissbruk och för att ha förhindrat inspektören i hans arbete.

En annan gång åkte en politiker från Kenya taxi i Kigali. Han frågade chauffören om denne var hutu eller tutsi. Taxiföraren svarade inte. I stället körde han den kenyanske politikern till polisstationen där han fick förklara vad han ville med sin fråga.

Jag vet inte om dessa historier är sanna. Men det är intressant att de berättas i Kenya som jag åter besökte förra veckan. De säger något om självbilden och drömmarna.

Kenyas korruption och laglöshet jämförs med det välordnade Rwanda. Den kenyanska upptagenheten av etnicitet ställs mot den rwandiska (dyrköpta) insikten om hur förödande sådant är för ett land.

Rwanda har blivit en måttstock i regionen inom allt från jämställdhet och miljöpolicy till mode. Landet har soft power i överflöd och charmar hela Östafrika.

Det finns bara ett problem: Rwanda är en diktatur. President Paul Kagame, som har styrt landet sedan 2000, har låst in eller tvingat all politisk opposition i exil och ändrat författningen så att han kan sitta på sin post till 2034.

Mer än något annat speglar Rwandas attraktivitet misslyckandet hos de länder i regionen som har valt en formellt demokratisk väg. Som Kenya.

Avståndet från Nairobi till min familjs hemtrakter i norra Rift Valley är omkring 45 mil. Den tar åtta, nio timmar på mestadels enfilig, ofta dålig, överbelastad väg. Poliskontrollerna är många och syftar inte till att upprätthålla trafiksäkerheten – någon sådan finns inte i Kenya – utan till att hitta skäl till att pressa bilisterna på pengar.

Jag passerar området Burnt Forest. Namnet är mycket gammalt men fick en ny innebörd 2008 då en av de värsta etniska rensningarna utspelade sig där, efter ett bortfuskat presidentval. De fördrivna, som över hela landet är flera hundra tusen, har i de allra flesta fall inte fått kompensation. Ingen har fått upprättelse.

De på båda sidor av stridslinjen som anklagats för anstiftan och organisation av våldet har bildat allians och styr nu landet. En rättsprocess i Kenya är utesluten. Internationella domstolen, ICC, har tvingats lägga ner fallet när vittnen tystats och bevis röjts undan.

Presidentvalet i slutet av förra året ogiltigförklarades av Högsta domstolen. Ny valomgång genomfördes utan åtgärder av de fel som rätten pekade ut och utan oppositionskandidaten som hoppade av i protest. Uhuru Kenyatta sitter kvar.

Polisen skyddar inte utan rånar. Kollektiva nyttigheter är undermåliga. Rättsstaten är full av hål. Valen är en charad. De etniska spänningarna förlamar landet. Samtidigt har människor en tendens att ta den frihet som de ändå har för given.

Därför är Rwandahistorierna så populära – och farliga.

Läs mer om dessa ämnen

AfrikaKrönikaUtrikespolitikkorruption