Det alla betalar för ska alla kunna ta del av. Det Àr en ganska sjÀlvklar princip nÀr det gÀller offentligt drivna badhus, museer och stadsteatrar. Det behöver inte betyda att dessa anlÀggningar Àr gratis. Men det betyder att skattebetalarna mÄste kunna ta del av utbudet till ett rimligt pris.
Svenska staten Àr huvudman för de sÄ kallade nationalscenerna: Kungliga Operan, Dramaten och Riksteatern. Deras verksamhet finansieras med en blandning av statligt stöd och externa medel, till exempel biljettintÀkter. Av dessa institutioner bedriver Riksteatern en uppskattad turnéverksamhet runtom i landet. Men för att gÄ pÄ Operan eller Dramaten mÄste man ta sig till Stockholm.
Det behöver inte vara sÄ. FörestÀllningar vid Metropolitan i New York sÀnds pÄ svenska biografer över hela landet i digitalformat, genom Folkets hus-rörelsens försorg. Men frÄn Kungliga Operan och Dramaten sÀnds bara nÄgon enstaka förestÀllning om Äret. SjÀlvklart borde fler av nationalscenernas förestÀllningar kunna sÀndas pÄ samma sÀtt.
Men det finns ingen anledning att stanna dÀr. Varför kunde inte nationalscenerna samarbeta med SVT om att webbsÀnda samtliga förestÀllningar? SjÀlvklart kommer opera pÄ nÀtet aldrig att kunna jÀmföras med upplevelsen av att vara pÄ plats, eller ens i en biosalong. Men mÄnga ganska stora stÀder, som Uddevalla och Eskilstuna, har inget Digitalt Hus dÀr förestÀllningarna sÀnds. En webbsÀndning Àr dÄ klart bÀttre Àn alternativet: att inte kunna ta del av Operans verksamhet i sin hemstad.
Redan i dag sÀnds vissa arrangemang pÄ nÀtet eller pÄ TV, till exempel i SVT:s Veckans förestÀllning. Det Àr möjligt att webbsÀndning i större skala kanske krÀver ett litet tillskott till nationalscenernas anstrÀngda budgetar, om inte produktionen ryms inom SVT:s budget. Men det kÀnns som vÀl anvÀnda pengar. SÄ dyrt kan det inte vara att anstÀlla en kameraman och hyra in serverkapacitet. Genom att finansiera en verksamhet som vÀldigt fÄ kan ta del av framstÄr staten i dag som ganska dumsnÄl.
Det handlar ocksĂ„ om kulturstödets legitimitet. Att staten överhuvudtaget driver nationalscenerna, i stĂ€llet för att lĂ„ta marknaden styra, kan möjligen berĂ€ttigas utifrĂ„n nĂ„gon form av demokratiskt folkbildningsperspektiv: det demokratiska samtalet fördjupas om medborgarna har möjlighet att ta del av vĂ„rt gemensamma scenkonstnĂ€rliga kulturarv. Men sĂ„som stödet till nationalscenerna fungerar i dag Ă€r det snarare en regressiv skatt, dĂ€r - för att teckna en hĂ„rdraget stereotypisk bild - undersköterskan i Kiruna subventionerar den vĂ€lbĂ€rgade Ăstermalmsbons kulturkonsumtion. Det Ă€r faktiskt ganska svĂ„rt att berĂ€ttiga. Den kultur vi alla betalar för bör vi alla kunna ta del av.