Wow – vilken början på ett tv-serieavsnitt! Sällan har väl ordet episkt varit en bättre beskrivning på något än vad tittarna bjuds på i de inledande scenerna av sista säsongen av det som allmänt betraktas som världens största tv-serie – både avseende budget och tittarsiffror.
Intresset för säsongspremiären är och har varit enormt. Själv hade jag masat mig upp tidigt på måndagsmorgonen för att se hur Daenarys Stormborn och Jon Snow tillsammans med stora delar av Westeros militära styrkor anländer till Winterfell i ”the north”. Det visade sig vara ett klokt beslut. Bara en halvtimme efter att jag hade stängt av tv:n kom första pushnotisen om att HBO Nordic, den ena av de två strömningstjänsterna som visar säsongen i Sverige (den andra är CMore), hade havererat på grund av överbelastning. Då var jag fortfarande rusig av alla sköna återföreningar och läckra kameraåkningar som ”Game of Thrones” åttonde säsong startar med.
Alla som har följt serien kan väl räkna ut att många laddade möten mellan olika karaktärer måste äga rum. De överlevande syskonen Stark – Sansa, Arya och Bran – ska återse sin halvbror Jon Snow, som avsagt sig sin krona och knäböjt för drottningen Daenarys sedan de såg honom sist. Nu får Starksyskonen också möta även Daenarys och hennes drakar för första gången.
Alla är dock inte med på tåget till Winterfell. I Kings Landing sitter Cersei Lannister envist kvar på sin järntron och fortsätter att intrigera om makten trots hotet från den döda armén. Hennes hat tycks dessutom ha fått en ny måltavla.
Mest laddat blir det på slutet när Sam Tarly dyker upp med en avgörande sanning och tunga frågor och en ensam ryttare i huva gör entré på Wintefells borggård och möter blicken på en annan person. Då känner man i hela kroppen att ”Game of Thrones” är så mycket mer än strider, drakar och politik.
Catarina Nitz