Vad händer när vi dör? Tar det bara slut eller lever våra själar vidare i någon annan dimension? Finns det en himmel och ett helvete och är det i så fall en gud som regerar där? Vi kan tro olika saker om det - men det enda vi vet är att vi inte vet.
I Jenny Wistbackas musikteaterföreställning "I mellandödens land" målas ett scenario upp där det finns en sorts himmel och en sorts helvete. Båda platserna verkar ganska odramatiska men det finns en skillnad. Helvetet är som en dusch, ett reningsbad och himlen som ett ingenting. Vem som ska hamna vart avgörs av en skanner, som hanteras av en grupp svarta änglar som tar emot nyanlända till dödens dimension.
För det mesta är detta ingen märkvärdig procedur. De döda gör inget väsen av sig och går snällt till anvisad destination.
Men den här dagen är det något som inte fungerar som vanligt.
En pojke, en något äldre flicka och en dam i övre medelåldern hittar varandra efter att ha irrat runt i någon sorts ingenmansland. Snart dyker det upp flera vilsna och ensamma människor och några av dem är inlåsta i en bur. Några sjunger (utan att förstå att de sjunger), några ropar förtvivlat efter en älskad person. En annan är vansinnigt arg. Klart är att de är medvetna om sig själva och varandra och att alla befunnit sig på samma tåg.
En av skanneränglarna tvekarinför sin uppgift, han undrar om de här människorna verkligen måste dö. Kan det finnas en väg tillbaka? Nej säger han skanneränglarkolleger. Men när de nyanlända människorna från tåget så uppenbart har egna viljor vet ingen av dem vad som ska göras. Då kallas Gud in. Och en av människorna begår en drastisk handling som vänder upp och ner på hela evigheten.
Efter en lite tunn inledning hittar "I mellandödens land" sin form och substans. På scenen medverkar 19 aktörer och många av dem är veteraner på Katrineholms scener, som Johanna Dahlberg, Johannes Annfält, Therese Fasth och Ellinor Linder, Lena Sirrewius och Jens Wistbacka för att nämna några.
Särskilt Ellinor Linder och Johanna Dahlberg tar ut svängarna och ser till att man som publik faktiskt bryr sig om vad som ska hända i denna hårt skruvade fantasi om döden.
"I mellandödens land" är späckad med populärkulturella referenser - allt från fantasy som "Game of thrones" (du kan inte döda en som är död) och Harry Potter till "Matrix" och Lisbeth Salander. Dessutom är det understundom rätt så roligt.
Det man har lyckats riktigt bra med är kostymerna. Änglarnas uniformer är snygga och Gud fader själv är en spektakulär uppenbarelse. Men även de nydöda människorna har fått kostymer som gör det lätt för åskådaren att snabbt ringa in karaktärerna. Jens Wistbacka gör en kortvarig men stark insats som konspiratorisk kuf i en perfekt sliten och sjavig jeansjacka och oformlig virkad mössa. Ellinor Linder är obetalbar med piercad näsa och svartögt blängande under lugg och huva, och Johanna Dahlbergs karaktär blir extra självupptagen och handlingskraftig på sina platåsandaler.