Coming-of-age-drama på irländska landsbygden

Drama

Titel: Den tysta flickan

Visas på: Bio

I rollerna: Catherine Clinch, Carrie Crowley, Andrew Bennett

Regi: Colm Bairéad

Speltid: 94 min

Betyg: 4

Året är 1981 på den Irländska landsbygden. Nioåriga Cáits föräldrar är fattiga, bittra och utbrända. Cáit är ett av många syskon och den kärlekslöse pappan, som svär över radiosporten, klagar också över att dottern äter för mycket. Porträttet närmar sig en schablon, men när mamman blir gravid skickas Cáit för att tillbringa sommaren hos långväga släktingar på deras gård. Den orosfyllda introduktionen vänds till meditativ landsbygdsromantik hemma hos mammans kusin Eibhlín och hennes make Seán.

Cáit flyttar in hos paret och lär sig hur bondgården funkar. Hon blir samtidigt omfamnad som en riktig dotter. Det finns inga andra barn på gården och Eibhlín och Seáns omtanke får ibland lite udda uttryck. Som att Cáit kläs i pojkkläder från parets garderob, eller får en utskällning när hon har vandrat bortom synhåll. Men sommarlovet blir ändå en magisk tid för Cáit, som äntligen får den kärlek och uppmärksamhet som hon har saknat. Vem hade kunnat ana att det är så mysigt att skala potatis?

Men den goda tiden är förstås villkorad, och väntan på den oundvikliga skolstarten driver dramat framåt med en hänsynslös realism som inte verkar erbjuda några enkla lösningar. Ensamheten kryper närmare för Cáit. Det lurar också ett mörkare trauma i Eibhlín och Seáns förflutna. Något som avslöjas när en elak och skvallrig granne lurar iväg Cáit för att göra ett sadistiskt avslöjande.

Filmen är inspelad nästan uteslutande på det ihoptryckta tv-fotoformatet "4:3", vilket skänker en klaustrofobisk dimension till alla gröna öppna landskap. Det ger också ett tydligare fokus på porträttet av Cáit och förhöjer känslan av att följa berättelsen helt från hennes perspektiv.

"Den tysta flickan" är en filmatisering av novellen "Foster" (2010) och har blivit en otippad framgångssaga. En liten independentfilm inspelad nästan helt på irländska som har vunnit flera priser sedan premiären på Berlins filmfestival i fjol – och som dessutom nominerades till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film. Det är välförtjänta hyllningar. Långfilmsdebuterande regissören och manusförfattaren Colm Bairéad har en egensinnig röst och en lyhördhet för att utforska sorg och hopp med en respekt för sina rollfigurer. Imponerande nog utan att det bli för sentimentalt.