Taktlös faktafiktion om Hillary Clintons liv och lustar

Som ogift var Hillary Clintons efternamn Rodham. I Curtis Sittenfelds roman med samma namn gifter sig Hillary aldrig med Bill Clinton – även om han överskuggar hennes liv. Sittenfeld är en driven författare – och en bästsäljande sådan. Hennes blick för drivkrafterna bakom mänskligt handlande är dokumenterade. Knivskarpt beskriver hon i "Rodham" den målmedvetenhet och den typ av begåvning som förde både Hillary och Bill Clinton mot den politiska toppen.

Redan i romanen "Presidentens hustru" (2009) skrev Sittenfeld om ett amerikanskt presidentpar – Laura och George W. Bush – men den gången kallade hon dem inte vid namn. I "Rodham" däremot är det fritt fram för ett helt persongalleri ur verkligheten som tillsammans med Hillary och Bill oblygt blandas med påhittade gestalter.

Också händelserna är ett enda sammelsurium av fakta och fiktion. Det blir en pepprig soppa som både lockar och äcklar. Beskrivningen av Hillary som representant och förkämpe för hela sitt kön är bitvis lysande. Hennes kompetens, hennes tro på sig själv, hennes ensamhet i sin unika begåvning och hennes livslånga kärlek till den karismatiske Bill betonas.

I "Rodham" beskriver Curtis Sittenfeld hur den unge och stilige Bill – högt begåvad stipendiat vid Yale – får ögonen på den smarta och orädda Hillary. Det är första gången som hon uppvaktats av en snygging. Följer gör rosenröd kärlek och glupande sex. Hillary glatt greppande Bills skinkor tillhör det läsaren får utstå. Men när han friar tackar hon nej och drar iväg till ett nytt liv – men först efter att han varnat henne för sina oregerliga erotiska drifter. 

En av Sittenfelds intressanta iakttagelser är den att framstående män kommer undan trots grava sexuella övertramp. "Det handlar alltså inte om att de [väljarna] inte känner till hans [Bills] kvinnohistorier [...] Det handlar om att de inte bryr sig."

Erotiken gör dock att Bill i strid med Hillary årtionden senare missar möjligheten att bli USA:s president. Vinnare blir Hillary och hon drar in i Vita huset med stöd av Donald Trump. Efter förhållandet med Bill lever Hillary som singel. Hon ägnar sin kraft åt politiken och söndagarna åt middag och Alfapet hos mamma och pappa. Sitt sexliv ordnar hon genom att dejta tråkmånsar och hon överväger en massagestav.

Jag förstår faktiskt inte. Hur kan man få skriva så här banalt och dumt och snaskigt om levande personer? Och kom inte dragande med "det fria ordets helgd". Jag tycker att glosan "ärekränkning" passar bättre. När Alexander Ahndoril i romanen "Regissören" (2006) tog läsaren med sig in i Ingmar Bergmans sovrum, sägs det att den store blev sömnlös av raseri. Ändå var "Regissören" en västanfläkt jämförd med "Rodham". I den senare får man vara med när Bill sliter åt sig sin saxofon och spritt språngande naken börjar spela "When the saints go marching in" för Hillary. För att inte tala om när han får henne att hasa ner trosorna i bilen.

Jag undra om det inte är dags för en allvarlig diskussion om hur långt en författare ska tillåtas gå i sammanblandning av fakta och fiktion – och i osmaklig närgångenhet – när han eller hon gör levande människor till huvudpersoner i sina romaner.  En sak är jag säker på: det är Hillary och Bill Clinton, och inte bokens kvaliteter i övrigt, som har gjort "Rodham" till en pengadragande bästsäljare.