Svante Thuresson! En institution i svensk populärmusik. En ikon och legend. Karln borde K-märkas. Det är bara att gratulera publiken som i torsdags kväll hade tagit sig till lilla fina Berga kulturkapell. I en underbar homage till Beppe Wolgers bjöds vi på både lyrik i sång och recitation ur Beppes memoarer. För visst blev han Beppe med hela svenska folket. Och Svante Thuresson är rätt person för att framföra hyllningen. Vartenda ord är uttalat med den högsta vördnad för författaren.
Faktum är att Svante Thuressons omedelbara igenkänningsfaktor är lika hög när han läser texter som när han sjunger. Klangen. Den osvikliga timingen. Det där svårdefinierbara som i brist på annat kan kallas för glimten. Men även ödmjukhet inför materialet och sin publik. Den absoluta närvaron. Även när de övriga bandmedlemmarna har solopartier är det Svante Thuresson som drar blicken till sig.
Det är väl lika bra att nämna det. Även om det känns oväsentligt. Svante Thuresson är född 1937! Så var det sagt. Förra gången jag såg och hörde honom var i Ekbackskyrkan i Vingåker 2012. Tillsammans med Viktoria Tolstoy och, som nu, Claes Crona Trio. Jag skrev att i duetterna med Tolstoy lägger han fräcka harmonier under, och ibland över hennes sång. En röstekvilibrist, minst sagt. Det var tre år sedan. Frågan är om han inte har utvecklats ett snäpp till sedan 2012?
Efter en inledande välkomsthälsning där Thuresson förklarar att "när jag sitter här och tar på mig glasögonen, då är jag Beppe Wolgers", radas guldkorn ur Beppe Wolgers rika produktion upp.
Det är till övervägande delen amerikanska standards som Beppe satte svensk text till. Men allt är så avväpnande elegant och självklart skrivet att det känns som om det är svenska original. Den första låten i programmet är dock helsvensk. "En gång i Stockholm", med musik av Bobbie Ericsson. Så härligt vacker: "Kom med mig, sa min vän. Nu faller vinterns första tysta snö." Därefter måste nämnas Bill Evans "Debbies waltz", som blev "Monicas vals" i Beppes version; skönt tillbakalutad och ett i det närmaste ofattbart uthållet ettstrukna F i slutet. Säkert en minut långt. Plötsligt var vi framme vid paus men innan dess en grymt svängig version av "Sakta vi gå genom stan."
Claes Crona lägger händerna vid tangenterna och det liksom spelar av sig själv. Hans Andersson och Johan Löfcrantz Ramsay är kassaskåpsstabila i kompet. Efter paus gavs det också lite mer utrymme för bas- och trumsolo. Svante Thuresson som nickar och myser. Tittar på publiken med ett underförstått "Ganska bra va?".
"Farfars vals" av Lars Fernlöf. Fint exekverad. Femtakten i "I New York" som liksom inte märks. Detta är Svante Thuressons signum. Så brutalt musikaliskt. En halvtonernas häxmästare. Ser enkelt ut. Är vackert. Inräkningarna!! Inspirerande!