Befriande banalt om kidnappade barn

Skräck

Titel: The black phone

Visas på: Bio

I rollerna: Ethan Hawke, Jeremy Davies, Mason Thames

Regi: Scott Derrickson

Speltid: 102 min

Betyg: 3

Finney är 13 år. I skolan hotar mobbarna bakom varje knut, hemma hotar den alkoholiserade pappan vid varje feltramp. Han och hans syster Gwen gör sitt bästa för att se efter varandra. Men när lappar om försvunna barn börjar dyka upp och en lustig hattprydd man med svarta ballonger (Ethan Hawke) stöter ihop med Finney – vem rycker då ut till hans försvar? I källaren där han stängs in hänger en svart telefon med avkapad sladd. Ändå ringer den plötsligt.

Regissören Scott Derrickson och Hawke har tidigare samarbetat i filmen "Sinister", där rollerna är ombytta och Hawkes pappakaraktär är den som utsätts för kusligheter. När barn tvärtom är offer, som här, finns det gränser för hur grafiskt det kan bli. "The black phone" är därför inte lika otäck, utan genomsyras av en tydlig empati med barnen. Den andas Stephen King och hoppas nog på skjuts av den analoga nostalgi som gjorde tv-serien "Stranger things" till en sådan succé. Telefonen är smart som centralt motiv då okunskapen om vem som är på andra sidan triggar tittarens föreställningsförmåga. Samtidigt blir det mer av en gimmick som bäddar för effekt men inte tillför så mycket till berättelsen.

Debutanten Mason Thames gör en fin insats som den vaksamme Finney och Ethan Hawke är skräckinjagande i sina masker och med sitt lynniga temperament. Nog för att jag är utled på ironiska skurkar som växlar mellan våld och fnitter, men han är förhållandevis nedtonad. Systern Gwen har också en viktig roll som sanndrömmare, en förmåga som hjälper den vilsna polisen i utredningen.

Precis som i en annan film från i år, Eskil Vogts briljanta "De oskyldiga", frågar sig "The black phone": var finns skräcken? I hemmet? I skolan? I själva upplevelsen av att vara barn? Filmen exponerar en passiv föräldrageneration som lämnar barnen åt sitt öde. Sin engagerande ansats till trots landar filmen i den banala sensmoralen att man måste stå upp för sig själv. Å andra sidan är det banala lite befriande – de senaste åren har det kommit en våg av metafortung skräck, filmer med hög konstnärlig ambition som ibland tappar bort sitt syfte. "The black phone" får säkert en och annan att hoppa till, men den lär inte överraska – den ger ungefär exakt vad den utlovar. Och som ruskig sommarskräckis är den klart duglig.