Punkig gatupoesi tar power pop-ton

Katrineholmsbördige Sulo hittar tillbaka till pojkrummets oi!-vinyler och tonsätter engelsk punkpoet.

Recension2016-03-17 10:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det här är, förstås, lika mycket Garry Johnsons platta som Sulos. Vartenda litet bitskt ord, varje cockneyklingande strof, kommer ursprungligen från den engelska punk- och skinheadpoetens penna.

Den var riktigt vass när det var tidigt 80-tal. Förvisso fanns andra uppkäftiga barn av samma anda: Attila The Stockbroker och Seething Wells, till exempel. Men outsidern Johnsons speglingar av livet för ung arbetarklass i Thatchers England hade en mer desperat klang, ett aggressivare tonläge. Helt naturligt sammanföll hans genombrott med oi! och vågen av skinheadsnaggad nypunk.

Pennan kan fortfarande vara vass. Det visade protestsingeln "United against austerity" härom sistens och gav Johnson en liten revival. Mot läkarnas rekommendationer, och trots bypass-operationer och en period i koma, ska han i sommar storma mot Tories och kungafamiljen på punkfestivalen Rebellion.

Då ska också Sulo vara på plats. När han i sitt pojkrum började snurra engelska punkvinyler blev Johnson en inspirerande del av soundtracket till hans tonår. Sulo växte sedan upp till en mångsysslande artist som lever av kickarna han får av att hela tiden testa något nytt. Inte så konstigt, alltså, att han i ena stunden skriver dansbandslåtar och i nästa tonsätter osande punkpoesi.

Resultatet blir ett slags provkarta över hans och Johnsons gemensamma musikaliska referenser. Här finns inga tydliga spår av sådan tungfotad fotbollspunk som utmärkte oi!. Plattan tar i stället avstamp i 70-talets brittiska pub- och glamrock och rör sig därifrån smidigt genom ett utpräglat power pop-landskap.

Där passerar både larmigt punkiga spår som "The gangster of slang" och "New face of rock 'n' roll" och akustiska ballader som "From Oxford Street to Gretna Green". Mest dramatiskt blir det i Clash-doftande "The boys of the world" och reggaepastischen "Beat of the street".

Möjligen tar det musikaliska formatet något udden av texternas ur-ilska, så väl reciterad av Johnson på de gamla oi!-vinylerna. Å andra sidan lyckas Sulo både ge de emellanåt kantiga texterna kött på benen och en fördjupad relevans anno 2016. Gott så.

Läs mer om