Kvinnlig stjärnensemble i Maggie Gyllenhaals regidebut

Drama

Titel: The lost daughter

Visas på: Bio

I rollerna: Olivia Colman, Jessie Buckley, Dakota Johnson

Regi: Maggie Gyllenhaal

Speltid: 120 min

Betyg: 3

Det är inte varje dag en film som denna dyker upp på bio, så det väcker intresse. "The lost daughter", baserad på Elena Ferrantes roman med samma namn, är ett psykologiskt drama på temat moderskap, förlagd till en grekisk semesterö och beväpnad med en kvinnlig stjärnensemble.

Efter decennier i branschen tar skådespelaren Maggie Gyllenhaal plats bakom kameran som regissör, och i intervjuer har hon berättat att nu ville hon äntligen få göra precis som hon själv ville. Just detta är också ett återkommande motiv i filmen, kvinnor som får eller snarare inte får göra som de själva vill, och priset de får betala om de gör det.

När den medelålders professorn Leda (Olivia Colman) reser på arbetssemester är det enda hon vill att få vara ifred. I några underbara timmar njuter hon av stillheten. Men på ön finns också den unga mamman Nina (Dakota Johnson) och hennes stora, stökiga familj. De väller in på stranden och tar över, och snart hemsöks Leda av fallande kottar, rutten frukt och skyfall. Det är som att själva ön försöker stöta bort henne. Framför allt väcker Nina minnen från tiden då Ledas egna döttrar var små.

Några av filmens mest intressanta scener är de när Leda helt enkelt iakttar Nina och hennes lilla dotter Elena. När de leker i vattenbrynet, och Elena duschar sin utmattade mamma med en liten vattenkanna, börjar Leda plötsligt gråta och springer iväg. Filmen är full av små träffsäkra scener och enkla händelser som fylls med olycksbådande mening. Här är det kvinnornas inre som är det mest intressanta.

Är man bekant med Elena Ferrante känner man igen författarens typ av karaktärer. Kvinnor som är ömsom elaka ömsom empatiska. För detta kunde man inte ha valt en mer passande skådespelare än Olivia Colman ("The favourite", "The crown"). Hon låter varje interaktion växla mellan vänlig artighet och öppen illvilja. Som när hon leende gratulerar den höggravida grannen: "Children are a crushing responsibility. Happy birthday."

Genom att ägna sig åt ambivalensen (i stället för att reducera mammarollen till något naturligt och självklart lyckligt, eller till en skräckfilmsliknande mardröm) blir filmen ett intressant inlägg i diskussionen om moderskapet. Som förhoppningsvis kan få lov att inrymma alla möjliga motstridiga känslor.