Melankoliska sagor om ensamhet

Noveller

Mircea Cărtărescu

Melancolia

Övers. Inger Johansson

Albert Bonniers förlag

Efter att 2019 ha läst och skrivit om rumänen Mircea Cărtărescus roman "Solenoid" svor jag att aldrig läsa något av honom igen. Åtminstone inte skriva om några flera av hans böcker. Förutom att romanen bestod av närmare tusen sidor bjöd själva texten på ett stort motstånd. Läsningen drog ut på tiden. Jag missade deadline två gånger och kände mig misslyckad. Småningom läste jag ut boken och skrev en recension. Det var en katastrofal recension. Kanske den sämsta jag någonsin har skrivit.

Men så kom "Melancolia" på svenska, som vanligt i översättning av den eminenta Inger Johansson, och jag kunde inte hålla fingrarna borta. Och det är jag glad över, inte minst eftersom boken kan läsas som en lillebror till Mircea Cărtărescus bästa bok "Nostalgia", som en gång i tiden fick mig att falla pladask för författarskapet. Passande nog får "Melancolia" sällskap av "Nostalgia" i nyutgåva.

"Melancolia" är en nätt sak på 200 sidor som består av en kort prolog, en ännu kortare epilog och däremellan tre sagor om ensamma pojkar, vars enda syfte tycks vara att skildra melankoli: en dunkel känsla av diffus förlust – och stilla, njutningsfull sorg över denna förlust. Men något mer vill väl ändå författaren säga?

Melankoli är ensamhetens förste älskare; den drabbar oss främst när vi är ensamma. Ser man till de allegoriska inslagen i boken tycks Mircea Cărtărescu vilja peka på att vi alltid är ensamma, fängslade inuti våra huvuden, fast i en enmanscell med våra tankar, och att melankoli är den sorgliga insikten därom. Jag erinrar mig några rader i Stig Dagermans dikt "Birgitta svit": "Det finns ett fängelse som alla känner./ En frihet finns som alla anar./ I mitt eget häkte är jag låset./ Jag är min egen frihets nyckel."

"Melancolia" är angenämt mystisk och drömsk, men påminner också om en skör melodram. Jag vet inte om jag har blivit äldre och cynisk – en smula trött på magin, fantasin och romantiken – men den här gången får Mircea Cărtărescus överlastade formuleringar mig stundom att tänka på Björn Ranelid när han är som sämst, när han skriver som mest smörigt och pompöst och har noll självkritik. Samtidigt kan jag inte förneka att Cărtărescu har lyckats försätta mig i ett förlamande tillstånd av bitterljuv melankoli.