Mäktigt memento om Marcel Prousts storhet

I höst är det 100 år sedan Marcel Proust dog. Romansviten "På spaning efter den tid som flytt", vars sju volymer publicerades mellan 1913 och 1927, anses vara 1900-talets mest storslagna roman, och ibland omtalas den – i tävlan med James Joyces "Ulysses" – som hela världslitteraturens absolut mest framstående roman genom tiderna.

Lagom till 100-årsdagen sällar sig nu Carl-Johan Malmbergs mäktiga "Lyckans gåta" till det aldrig sinande flödet av Proustlitteratur. Malmberg, som i sitt författarskap ledigt och elegant rör sig mellan litteratur, musik och film, vill gärna peka ut nya vägar till "På spaning efter den tid som flytt" utifrån sitt eget halvsekellånga umgänge med verket.

Redan i inledningen formulerar Carl-Johan Malmberg sin syn på hur man bör läsa Proust: "Jag vet inget annat skönlitterärt verk som ger läsaren en sådan frihet att läsa på sina egna villkor; allt är möjligt och tillåtet, verkar romanen säga. Den är mer lik en stad där man kan vandra omkring hur man vill än en resa med en början och ett slut." Malmbergs bok är enligt honom tänkt som just en personlig vandring i romanens inre värld; den består av såväl längre anhalter och närstudier som snabba besök, där författaren bara nuddar vid ett visst tema eller en mindre detalj. Ibland irrar framställningen bort sig i upprepningar och smärre inkonsekvenser. Bitvis gör författaren det lätt för sig genom att undvika diskussionen kring olika ståndpunkter inom Proustforskningen, så läsaren behöver vara tämligen väl påläst.

Men det är också en bok om Gunnel Vallquist unika översättargärning; Malmberg lyfter fram hennes förmåga att skapa svenskans motsvarighet till Prousts unika franska. I nykritisk anda sätter Malmberg konstverket i centrum. Romanens narrativa struktur studerar han ur en rad olika aspekter, liksom de klassiska Prousttemana: tiden, konsten och musiken. De tre legendariska elementen i romanen – madeleinekakan, den "gula murytan" i Vermeers målning "Utsikt över Delft" och "den lilla frasen" ur ett violinstycke av den fiktive Vinteuil – ser han som dess "fixstjärnor" vilka samtidigt pekar utanför romanens ramar. Han läser verket som en roman om sin egen tillkomst och som överskrider sig självt. Intressanta är avsnitten om Prousts förmåga att observera utan att döma. Så även jämförelsen mellan Prousts livssyn och den syn på livet och döden som Malmberg tolkar in i Andrea Mantegnas målning "Korsfästelsen". Han lyfter fram Prousts särskilda berättarmetod som också odlades av Virginia Woolf och Joyce, och som i övrigt hörde modernismen till. Modernism är ett begrepp som Malmberg för övrigt konsekvent undviker.

Annars är boken i första hand en förbehållslös hyllning där de tätt duggande påminnelserna om Prousts och romanens unika storhet snarare för tankarna till en lära än till en vägvisare. Carl-Johan Malmberg drar de självklara linjerna från Proust och tillbaka till medeltidens, renässansens och barockens litteratur. Av romanens turbulenta och intellektuellt sjudande samtid med dess olika -ismer finns däremot inte mycket att läsa. Kanske är det därför som Sara Danius "Prousts motor" bara omnämns i en bisats.

"Lyckans gåta" bjuder på många nya och inspirerande ingångar. Annars får man som sagt strosa runt i romanens 3 000 sidor som man vill. I tidskriften "Biblis" Proustnummer berättar Stéphane Heuet om sitt arbete med romanen som seriealbum. Ja, varför inte?