Poesi
Louise GlĂŒck
Vinterrecept frÄn kollektivet
Ăvers. Jonas Brun och Stewe Claeson
Råmus förlag
"Vinterrecept frĂ„n kollektivet" Ă€r en mycket vĂ€nlig diktsamling, lĂ„ngsam och vĂ€lvillig i tonen. En del av de 15 dikterna har episka drag, vill berĂ€tta pĂ„ det dĂ€r gamla sĂ€ttet, med utförliga detaljer som man gĂ€rna tror pĂ„, men som den rationelle skulle ha avstĂ„tt frĂ„n. Det Ă€r vĂ€ldigt fint, det Ă€r humanism i sjĂ€lva tillvĂ€gagĂ„ngssĂ€ttet. Jag tĂ€nker ofta pĂ„ WisĆawa Szymborska under lĂ€sningen, det Ă€r samma trygghet.
Men vĂ€nlighet Ă€r inte detsamma som menlöshet, lejonklon syns i just detaljerna och i oerhörda konstateranden: "Boken innehĂ„ller bara/ recept för vintern, nĂ€r livet Ă€r hĂ„rt. Om vĂ„ren/ kan vem som helst laga en god mĂ„ltid." Louise GlĂŒck talar alltid klarsprĂ„k och dĂ„ befinner man sig bortom gott och ont.
HÀr blir med andra ord det meningsfulla formulerat, insikter som faller ut nÀr livet har blivit lÄngt och avklarnat eller vad nu tillstÄndet efter illusionerna ska kallas: "Det Àr lÀngesen jag föddes./ Det finns ingen kvar lÀngre/ som minns mig som riktigt liten./ Var jag ett snÀllt barn? Eller/ krÄngligt? Det Àr bara i mitt huvud/ som den diskussionen/ fortfarande pÄgÄr."
Det Ă€r den slags erfarenhet som mĂ„nga kan dra nĂ€r Ă„ren har blivit mĂ„nga, förundran över att ha blivit gammal men med barnet fortsatt verksamt inne i huvudet. Hon gör sĂ„ dĂ€r, tar fram det helt vardagliga och visar hur underligt det egentligen Ă€r, hur mĂ€rkligt det Ă€r att livet uppför sina smĂ„ och stora dramer. Stora upplevelser mĂ„ste inte alltid hĂ€mtas pĂ„ Louvren. Samtidigt har Louise GlĂŒck ett bildsprĂ„k som Ă€r sĂ„ vackert att hjĂ€rtat slĂ„r extraslag: "Livet, sa min syster,/ Ă€r som en fackla som överlĂ€mnas/ frĂ„n kroppen till sjĂ€len./ Trist nog, fortsatte hon, Ă€r sjĂ€len/ inte dĂ€r för att ta emot den."
Systern Àr en Äterkommande gestalt, pÄ vÀg mot skuggorna, men levande i minnet. Hon minns henne vemodigt och emellanÄt med djup sorg: "Insikt, sa min syster./ Nu Àr den hÀr./ Men svÄr att se i mörker."
I en avslutande del finns en intressant korrespondens mellan de tvÄ översÀttarna Jonas Brun och Stewe Claeson. Vad ser man i övergÄngen mellan sprÄken, hur vill sprÄken gÄ fram, finns det ett uttryck som Àr bortom det skrivna? Det Àr en fin brevvÀxling, och Àmnesrik nog för en egen bok nÄgon gÄng.