Jag minns frĂ„n min egen snart forntida skoltid att drottning Kristina helt klart sĂ„gs som en avfĂ€lling, en svikare. Hennes far, Gustav II Adolf, hade offrat sig för protestantismen, och hon konverterade till den lede fi, det vill sĂ€ga katolicismen. Dessutom var det svĂ„rt att som barn förstĂ„ att nĂ„gon ville hoppa av frĂ„n att vara drottning â och dessutom lĂ€mna Sverige. Huvva, tocken toka!
Tiden har dock gÄtt och hon har omvÀrderats pÄ mÄnga sÀtt. Kristina tillhör snarare de gÀckande och spÀnnande personerna ur den svenska historien. Det Àr inte konstigt att hon har lockat mÄnga skribenter att försöka förstÄ hennes hemligheter. Det finns inte minst ett antal biografier över henne, till exempel Marie-Louise Rodéns "Drottning Christina" (2008) och Peter Englunds "Silvermasken" (2006).
Kristina tilltrĂ€dde tronen knappt sex Ă„r gammal efter att fadern hade stupat vid LĂŒtzen 1632. Under tolv Ă„r styrdes Sverige av en förmyndarregering under ledning av Axel Oxenstierna. Drygt tio efter att hon slutligen fĂ„tt börja regera abdikerade dock Kristina och flyttade till Rom. Hennes kusin, Karl X Gustaf, som hon lĂ€nge förvĂ€ntades gifta sig med, tog över regentskapet och Kristina avled nere pĂ„ kontinenten 1689.
Den tid som Kristina levde i var en turbulent och intressant period. Det lilla fattiga landet i norr försökte med stora svĂ„righeter leva upp till den stormaktstid som dagens nationalsĂ„ng vill erinra om. Maktstriderna i riket stĂ„r sig bra i förhĂ„llande till skildringar Ă la "Game of thrones" â och Ă€r en bra grogrund för en roman.
Ulrika KĂ€rnborg intresserade sig för tiden och dess ledande gestalter redan i sin bok "Saturnus tecken" (2016). I hennes nya roman "Lejonburen" Ă€r Kristina huvudperson â men KĂ€rnborg Ă„terknyter Ă€ven bekantskapen med Axel Oxenstierna, Kristinas mor Maria Eleonora och "dvĂ€rgen Elisabeth" med flera. Titeln pĂ„ romanen Ă€r vĂ€lfunnen. Gustav II Adolf kallades "Lejonet frĂ„n Norden" och dotterns liv kunde pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt liknas vid en lejonbur, en plats dĂ€r ett majestĂ€tiskt djur spĂ€rrats in för allmĂ€n beskĂ„dan men utan möjlighet till eget liv. Boken utspelar sig frĂ„n strax efter kungens död fram till Kristinas abdikation.
KĂ€rnborg kryper in i sina huvudpersoners liv och lĂ„ter dem ömsom bli skildrade, ömsom fĂ„ uttrycka egna tankar om sitt liv. Det gör att de blir ovanligt levande. SjĂ€lvklart filtreras de genom vĂ„r tids ögon, men författaren fĂ„r dem att huvudsakligen finnas i deras egen tid. Anakronistiska förhĂ„llningar Ă€r ytterst sĂ€llsynta. Efter att ha fĂ„tt följa Kristinas tankar â visserligen fiktiva, men trovĂ€rdiga â tvivlar inte mitt vuxna jag en sekund pĂ„ varför hon ville lĂ€mna detta karga och sargade rike för lite vĂ€rme och kultur i Rom.
"Lejonburen" Àr som sagt Àven en bok om Kristinas nÀrmaste. Maria Eleonora, som har farit illa under historikernas granskning, fÄr hÀr nÄgot av en upprÀttelse. Axel Oxenstierna blir till en vÀlvillig och nÀstan utbrÀnd landsfader. Elisabeth ger berÀttelsen ett perspektiv utanför makten, mÀnnen i Kristinas liv blir gÄtor för henne. I samband med "Saturnus tecken" kallades Ulrika KÀrnborg för Sveriges egen Hilary Mantel, men den saken fÄr andra bedöma. KÀrnborg stÄr sig fint utan jÀmförelser. Inte minst med ett sÄ utvecklat och eget sprÄk som nÀstan lÀser sig sjÀlvt. Hon fÄr gÀrna ta sig an flera personer ur den svenska historien.