Det kunde handla om nÄgon i Fidel Castros isolerade Kuba, om Anne Frank i nazismens Amsterdam, liksom om Aleksej Navalnyj i Putins Ryssland. Men ocksÄ om den inlÄsta unga kvinnan i John Fowles roman "Samlaren", eller om Winston i George Orwells dystopi "1984". Det skulle ocksÄ kunna vara en allegorisk berÀttelse om en mÀnniskas gradvisa kognitiva sönderfall. Associationerna blir mÄnga allteftersom berÀttelsen fortgÄr i Yoko Ogawas lika fascinerande som skrÀmmande roman.
"De förlorade minnenas ö" kom ut redan 1994 och finns nu Ă€ntligen i skicklig svensk översĂ€ttning av Vibeke Emond. Vi befinner oss pĂ„ en obestĂ€md och isolerad ö, dĂ€r mĂ€nniskorna bit för bit frĂ„ntas begrepp och ord, vilket gör att de förlorar förmĂ„gan att förstĂ„ och förfoga över tingen som orden betecknar. En hemlig polis övervakar befolkningen och gör rĂ€der dĂ€r de söker efter dem som inte har dragits med i denna kollektiva minnesförlust â mĂ€nniskor som kan fortsĂ€tta minnas och bruka de förbjudna orden och det de stĂ„r för. Förtrycket handlar sĂ„ledes inte om att bli frĂ„ntagen viktiga objekt, utan om att man blir straffad med en glömska kring dess funktion och vĂ€rde. Sakerna bestĂ„r; alltifrĂ„n rosor, fĂ„glar och speldosor till kroppsdelar, men de blir obrukbara och meningslösa.
Den passiva acceptansen som mÀnniskor uppvisar inför dessa pÄbud kÀnns nÀstintill outhÀrdlig. Livet krymper med varje nytt förlorat föremÄl. SamhÀllet blir alltmer dysfunktionellt. De mÀnniskor som ÀndÄ minns göms i hemliga rum av barmhÀrtiga grannar, men jagas som vore de judar i nazismens Europa. NÀr ordet "kalender" förbjuds, stannar Ärstiden och man tvingas leva i en evig vinter som gör tillgÄngen pÄ kött och grönsaker alltmer sporadisk. Förtrycket Àr pÄ nÄgot sÀtt sjÀlvförgörande, allt gÄr mot sin undergÄng. Ingen gör motstÄnd mot den hemliga polisen, samtidigt som ingen heller uppskattar det som sker.
I centrum för berĂ€ttelsen stĂ„r en ung kvinna. Hon har förlorat sina förĂ€ldrar, men upprĂ€tthĂ„ller en vĂ€nskap med en Ă€ldre man som bor pĂ„ en fĂ€rja â ett av de förbjudna orden vilket gör den omöjlig som farkost men möjlig som bostad. Kvinnan Ă€r författare. NĂ€r hon förstĂ„r att hennes förlĂ€ggare har behĂ„llit förmĂ„gan att förstĂ„ och minnas orden gömmer hon honom i sitt hus. FörlĂ€ggaren söker i sin tur desperat hjĂ€lpa henne att behĂ„lla en relation till de förlorade begreppen och objekten. Samtidigt skriver kvinnan pĂ„ en roman som Ă€r en parallell berĂ€ttelse till det som sker i hennes egen vĂ€rld. En kvinna hĂ„lls inlĂ„st i ett kyrktorn av sin lĂ€rare i skrivmaskinskonsten och förlorar alltmer sin identitet. Livet dĂ€rutanför bleknar bort. Skrivandet pĂ„verkas av att ord och begrepp, till slut ocksĂ„ kroppsdelar, försvinner.
Vart syftar Yoko Ogawas dystopi? Ăr det en protest mot politiskt förtryck, en beskrivning av Ă„ldrandets sönderfall eller postmodernismens skepticism och fragmentisering, dĂ€r inga fasta vĂ€rden fĂ„r bestĂ„? Kanske finns det nĂ„got av allt i denna fascinerande roman som berör pĂ„ djupet. Tonen pendlar mellan motstĂ„nd och underkastelse. Ur denna ton vĂ€xer en stillsam musik som en vĂ€djan till lĂ€saren att vĂ€rna den vĂ€rld av konst, musik, litteratur, skön natur och vilda djur som kan ge oss hopp inför framtiden. En vĂ€djan till mod att understundom gĂ„ emot det kollektiva vansinne som stĂ€ndigt hotar att uppstĂ„ i en alltmer digitaliserad vĂ€rld av snabba beslut och hĂ€ftiga omdömen.