Krystat om kärlek mellan vilsna själar

Drama

Titel: Ali & Ava

Visas på: Bio

I rollerna: Adeel Akhtar, Claire Rushbrook

Regi: Clio Barnard

Speltid: 95 min

Betyg: 2

Med filmerna "The Arbor" (2010) och "The selfish giant" (2013) har brittiska Clio Barnard gjort sig ett namn inom den moderna diskbänksrealismen. Vi känner igen de slitna bostäderna och den sociala utsattheten från exempelvis Ken Loach. "Ali & Ava" är inget undantag, om än till ytan en omaka kärlekshistoria à la "Morgondagen är vår" (1955). Titelfigurerna Ali (Adeel Akhtar) och Ava (Claire Rushbrook) har levt hårda liv. Detta hindrar inte kärleken från att spira – men utgör otympligt emotionellt bagage i den nya relationen.

Barnard gör inga ansträngningar att utjämna skarven mellan socialrealism och melodram, vilket ger filmen ett konstlat uttryck. Valet av det breda bildformatet Cinemascope skvallrar om att man vill uppnå en förhöjd upplevelse, om än med fötterna i myllan. Ett mer ödmjukt förhållningssätt hade varit att föredra. Ta till exempel musiken: en dyr spellista framställd av en "music supervisor" som överröstar protagonisterna. Huvudrollsinnehavarna gör annars ett fint jobb med att gjuta liv i ett trött manus. Kärleksrelationen upplevs mer platonsk än vad filmen vill göra gällande, vilket får skyllas på den kyska sexualskildringen.

Diskbänksrealism, som bygger på energi och närvaro, mår inte bra av att underordnas en dramatisk idé. Här finns en betydligt bättre film begraven. Men Barnard har inte velat spela i samma lag som de yttre omständigheterna.