Gripande bladvändare om psykisk ohälsa

Roman

Inger Edelfeldt

Om snö och guld

Norstedts

Det börjar som det så ofta gör när läsaren ska invaggas i känslan av självbiografiskt retrospektiv: någon betraktar ett gammalt fotografi. Blickar och outtalade ord analyseras – och vips, utan att man märker det har fiktionen absorberat en.

"Om snö och guld" slukar läsaren på direkten. En konstnär studerar foton på sig själv som barn från tidigt 1960-tal. Hon låter minnena av uppväxten projiceras som en film och börjar föra en dialog med den lilla flickan som är hon själv. Hon hemsöker barndomshemmet i Spånga som i hypnotisk seans när hon tittar in i den upptagne läkarpappan Henriks arbetsrum. Hon älskade att sitta där och bläddra i konstböcker och gamla årgångar av National Geographic. 

Om porträttet av pappan är någorlunda präglat av värme så framträder den överbeskyddande mamman Gerda som en ångestriden och komplicerad kvinna som kväver sin dotter med förmaningar varvat med elaka kommentarer.

Flickan heter Miranda och råkar höra föräldrarnas gräl i vilket modern uttryckligen ångrar sitt barn, vilket gör att hon växer upp med en känsla av att vara oönskad. En isande mörk rymd växer inuti henne och redan som liten börjar hon att lida av svår alienation och märkliga tankar. I skolan förstärks det som hon kallar "Overklighetssjukdomen". Hon blir hon mobbad, anses annorlunda och konstig varpå hon i långa perioder blir hemmasittare med mamman som passopp och plågoande. 

Huvudet kokar av existentiella bryderier men Miranda har ingen att fråga – i stället börjar hon att teckna. Hon tar sin tillflykt till flickrummet, det suveräna sagorike som hon inreder likt en bohemisk studio med sammet, rökelse och konstnärsmaterial. Endast där finns Miranda till genom den sagovärld som hon låter ta form i sitt produktiva bildskapande, vilket sedan, och med hjälp av en god terapeut, också blir vägen mot ett självständigt liv via en folkhögskola.

Även om dramaturgin i "Om snö och guld" ibland vidrör förutsägbarhetens gräns så berörs man på djupet av den här boken och dess språk. Den obehagliga inre stämningen som Miranda upplever låter Inger Edelfeldt verkligen tränga ut ur boksidorna – och hon gör det rysligt skickligt. Romanen på nästan 500 sidor har eleganta och korta kapitel som gärna avslutas med något av en cliffhanger, vilket paradoxalt nog gör detta till en bladvändare om psykisk ohälsa.