Dödsskuggans dal som vardagsfaktum

Roman

Gerontion

Andreas Lundberg

Modernista

Andreas Lundbergs språk är unikt i svensk samtidsprosa. "Gerontion" är hans tredje bok och visar prov på ett författarskap med sällsam kraft. Här finns den speciella uttrycksfullhet som gör att inget verkar tillkämpat eller inlärt. Rumslig tydlighet, en het sommar och vikariat på ett demensboende, kontaktytor gentemot dessa yttersta av äldre. Därtill nedstigningen i ett psykiskt tillstånd som är allt annat än gott.

Scenerna från demensboendet är skildrade med lika delar precision och inlevelse och på ett sätt som nog saknar motstycke. Lundbergs borrande blick genom dessa gamla kroppar och sinnen är både en vivisektion och ett djupt deltagande. Hans mörka skärpa etsar fram en plats präglad av det stora förfallet strax innan döden. Parallellt utkämpar han striden med sig själv, sitt sargade sinnelag, sin sömnlöshet och frånvaron av rätsidor. Kanske finns de senare endast i bokens insprängda lyrikcitat (mest T. S. Eliot).

"Gerontion" (också titeln är hämtad från Eliot) följer sitt spår tillsammans med demensboendets existenser, de kortvariga med långa minnen eller inga alls. Dödsskuggans dal, inte som antikt dramat utan som vardagsfaktum. Märkligt ledsagad av röster från sådana som Dionysios Areopagita (grek, fornkristen mystiker och nyplatoniker). Ingenstans har jag läst en klarare skildring inifrån det som förr kallades långvården. Och kanske inte heller om den möjliga utväg ur det som förr kallades en livsprövning.