Ensam kvinna i männens mardrömslika värld

Drama

Titel: Frigörelsen

Visas på: Bio

I rollerna: Milana Aguzarova, Alik Karaev, Soslan Khugaev

Regi: Kira Kovalenko

Speltid: 97 min

Betyg: 4

Vid första anblick ser "Frigörelsen" ut att bjuda på formsäker arbetarklassrealism à la bröderna Dardenne. Unga Ada (Milana Aguzarova) lever ett klaustrofobiskt liv i en före detta gruvby i Nordossetien. Hon är inte bara omringad av höga berg, betongkolosser till hus och livsfarliga motorvägar, utan även av män. Tillvaron dikteras av hennes sjuka, possessiva far (Ali Karaev), medan den klängiga lillebrorsan Dakko och beundraren Tamik ständigt är på henne. Hon får inte arbeta ifred, inte ens sova ifred, för alla dessa män som bokstavligen drar i henne. Men vad vill Ada? Varje dag står hon vid busshållplatsen och väntar på den enda i familjen som kan hjälpa henne, storebrorsan Akim (Soslan Khugaev) som ska komma på besök. När han väl dyker upp tar berättelsen oväntad vändning efter oväntad vändning i en mardrömslik spiral.

Den intetsägande och samtidigt övertydliga svenska titeln är olycklig, eftersom den antyder en enkelhet som inte stämmer med filmen. Lika mycket som Ada behöver bryta sig loss från familjen, lika hårt hålls hon kvar av sin egen kärlek. Originaltiteln "Razzhimaya kulaki" har på engelska översatts ordagrant till "Unclenching the fists", som förutom att vara en överlägsen titel också bevarar kopplingen till Marco Bellocchios film "Nävarna i fickan" (1965). Regissören Kira Kovalenko har själv nämnt denna 1960-talsklassiker som inspirationskälla, och referenserna haglar tätt filmen igenom.

Det är lätt att förstå varför "Frigörelsen" prisades i Cannes förra året. Ensemblespelet är starkt och Kovalenkos sätt att konstruera scener är minst sagt imponerande. När Ada för första gången får en stund ensam med sin efterlängtade bror Akim är det som att filmen lägger i en högre växel. Fram tills dess har allting pågått under ytan. Nu plötsligt, i en svindlande lång tagning på en parkeringsplats, vänder sig syskonen mot varandra och börjar tala om det som egentligen pågår, medan den yngre brodern cirkulerar kring dem på en moppe, vars ljus slår som en ficklampa i mörkret och hotar att avslöja deras samtal. Det är då man som publik förstår att det här är en film som överraskar gång på gång, och som vet precis var den har oss. Kovalenkos regi lyfter sedan filmen mer och mer från realismens värld till det absurda.