Deckarsvepet: Slutspurt i årets spänningslitteratur

Deckarsvep

Det är inte så ofta det landar spänning från Frankrike. Kommissarie Maigret är historia (fast fortfarande läsvärd) men det finns nyare att ta av. För första gången på svenska kommer före detta polisen Olivier Noreks ”Ytspänning”. Han lyckas från första sidan till den sista hålla spänningen uppe. Och då är han samtidigt en personskildrare av högsta rang. Han fångar in sina karaktärer lika självklart som mångfacetterat. Huvudpersonen kommissarie Noémie Chastain – en härligt rebellisk och skicklig polis med tredskande överordnade – blir efter en svår skottskada skickad ut i spenaten för att vila och hemligen lägga ned en trög lokalstation. Där upptäcks dock ett gammalt barnamord och allt ställs på ända. Lägg till en efter ett dammbygge dränkt småstad med dolda hemligheter. Helt enkelt superbra!

Mera franskt, i annorlunda form. Fabien Nury & Pierre Alary har gjort den grafiska romanen (alltså seriealbumet) ”Silas Corey – Aquilamysteriet 1 & 2”. Det är en rafflande berättelse som utspelas i Frankrike 1917 under första världskriget. Privatdetektiven Corey tampas med den tyske spionen Aquila i en snyggt tecknad berättelse med alla de ingredienser man kan önska sig från tiden. Oumbärligt för oss om gillar vuxenserier.

En smygande övergång från franskan blir det i Louise Pennys senaste roman om nu pensionerade Armand Gamache. I Kanada pratas ju både franska och engelska. Gamache lämnar idyllen Three Pines för att hitta en byinnevånare som drabbats av konstens förbannelse. Häftig natur, intressanta bifigurer som vanligt, även om denna inte griper lika mycket tag som föregångarna. 

Danmark tävlar starkt mot Sverige om de bästa deckarna. Debuterande Kim Faber & Janni Pedersen lyckas fint med debuten ”Vinterland”. De lyckas blåsa nytt liv i slitna schabloner som hårt arbetande poliser med trassliga relationer, oförstående chefer och ett samhälle som skenar utom kontroll. Här får både Sjöwall- Wahlöö-fans likaväl som actionälskare sitt lystmäte. Härligt nog är fler böcker på väg med slitne Martin Juncker och ambitiösa Signe Kristansen. Mer danskt när Jens Henrik Jensen avslutar trilogin med polisen Nina Portland i huvudrollen med ytterligare en tegelsten, ”Spökfången”. Spännande och välskrivet som vanligt, en tv-serie kommer väl i slutänden. Island är ju inte Danmark men har förstås bra författare ändå. Ragnar Jónasson är ett starkt stjärnskott med en tät utgivning på svenska: senaste om Hulda Hermanns dóttir, ”Vit död”, är lika suverän nordic noir som hans tidigare.

Överraskande bra är också Anna Kurus debut ”Den första frosten”, den första delen i något som kallas ”Kirunatrilogin”. Den utspelas trendigt nog i nordligaste Sverige där några vingklippta existenser möts i vildmarken med fatalt resultat. Kuru fångar både in karaktärerna i inre monologer och den storslagna naturen i samspel. Jag fångas direkt i den fint beskrivna skillnaden mellan en persons yttre och inre. Här får de inblandade visa bredden i att vara människa. Lägg till en malande thrillerspänning boken igenom. Ser fram emot de nästa två böckerna.

Ibland slår det mig att så många av dagens framgångsrika och duktiga svenska spänningsförfattare ser ut som om de gick i samma skolklass en gång. Det gäller till exempel Kristina Ohlsson, Anna Karolina och Kamilla Oresvärd. Ohlsson lanserar en ny huvudfigur med det osannolika namnet August Strindberg i utmärkta ”Stormvakt” som utspelas i Bohuslän. Bygdekänsla och både förväntad och lite mer osannolik romantik får man på köpet. Kanske är Strindberg lite väl mycket kvinnodröm dock. Anna Karolina satsar även hon på en ny huvudperson i ”Försvararen”, sargade och gränsöverskridande expolisen Ebba Tapper i maskopi med likaledes otämjda advokaten Angela Köhler. Vilt och härligt, även om historien inte riktigt går ihop enligt mitt modesta förstånd. Oresvärd fortsätter efter ”Brudslöjan” och ”Älvdansen” med att skildra det lilla samhället Vargön i ”Vinterströmmen”. Spännande med intressant huvudperson i Mona Schiller.

Dag Öhrlund ser inte ut som en klasskompis, men skriva underhållande kan han, i både allvar och humor. Även i femte ”När regnen upphör” med kommissarien med det osannolika namnet Ewert Truut skrattar jag till ofta. Denne varmhjärtade dinosaur är lätt att ta till sig, särskilt när han får mothugg av sina mer eftertänksamma kolleger Carolina Herrera och ärkeveganen Richard Kahn.