Roman
Emma Arpstrand
Hur fan gör man slut?
Ordfront förlag
"Ăr det okej att vara ledsen för nĂ„got man sjĂ€lv Ă„samkat sig?" Eira Eklund, 25 Ă„r, stĂ€ller sig undrande frĂ„gan mitt i en turbulens av kĂ€nslor, ambitioner och otĂ„lighet. Det Ă€r ingen dĂ„lig frĂ„ga. Jag kĂ€nner igen den frĂ„n min egen psykoterapimottagning. StĂ€lld av sĂ„ mĂ„nga som bryter upp för att man vill nĂ„got nytt eller slippa det gamla, men som plötsligt konfronteras av egen sorg och oro inför framtiden. KĂ€nslorna Ă€r alltid beredda att spela oss ett spratt nĂ€r vi har gjort nĂ„got som nyss verkade sĂ„ sjĂ€lvklart.
"Hur fan gör man slut" Àr en halsbrytande och underhÄllande roman om den unga Eira, journalistutbildad men utan jobb pÄ nÄgon tidning, i en fast relation med den stadige och lite förutsÀgbare Liam men med relationstankarna pÄ annat hÄll. Eira lever pÄ lÀngtan och förhoppningar och pÄ en ohÀlsosam ensidig kost bestÄende av falafelrullar och öl. Hos henne finns en otillfredsstÀlld kÀnsla av att livet ska vara nÄgot annat. Men vad? Eira gÄr pÄ mÄnga grundstötningar i denna plottriga arkipelag av det unga vuxenlivets skÀrgÄrd. Omgiven av lika vilsna individer som hon sjÀlv, ibland Àn mer grundstötta.
Som lÀsare blir jag omedelbart fullt upptagen av Eira Eklund. Jag drabbas av medkÀnsla, irritation och igenkÀnnandets pinsamhet. BerÀttelsen har tempo och humor, för att ibland störta ned i djupt allvar. Till medkÀnslan hör hur unga mÀnniskor i dag aldrig riktigt kan komma in pÄ bostadsmarknaden med tryggt eget boende. SÄ mycket som mÄste ske pÄ lÄnad tid och plats.
Ovissheten Àr Eiras stÀndiga följeslagare. Inte att undra pÄ hur hon söker svar i horoskop och hos siare. Hur blir man lycklig? Det klokaste rÄd hon tycks kunna fÄ Àr: "Det lÀr man sig med tiden." Och det Àr vÀl just det som sker med Eira. NÄgonstans tycks det ÀndÄ gÄ Ät rÀtt hÄll. Först retar jag mig pÄ hennes aningslöshet, sedan börjar jag beundra hennes förmÄga att sÀtta skygglappar inför det ovissa.
Förr skulle man ha kallat "Hur fan gör man slut?" för en bildningsroman. Men det lĂ„ter för gammaldags för att matcha Eiras yviga liv. ĂndĂ„ finns det nĂ„got tidlöst i denna hĂ€rliga och underhĂ„llande berĂ€ttelse. Ur det naiva vĂ€xer det fram en mĂ„lmedvetenhet och en förmĂ„ga att till syvende och sist luta sig mot det stabila, inuti sig sjĂ€lv och de som finns runt omkring. Emma Arpstrands debutroman tar mig sĂ„ledes med storm.