"Den lodande mÀnniskan" heter höstens essÀsamling och den tillÀgnas författarens mamma, som en gÄng i tiden vÀckte hans nyfikenhet pÄ havet och varelserna i det genom tÄlmodiga höglÀsningar. DÀr, bland biblioteksbokens texter om och bilder av rockor, murÀnor och hajar föddes en livslÄng fascination.
MĂ€nniskan har genom sin evolutionĂ€rt sett korta tid pĂ„ jorden skiljt pĂ„ haven och gett dem olika namn. Men egentligen Ă€r de ett och samma. Det Ă€r havet som dominerar vĂ„r planet, och ger bilden av den som "Den blĂ„ spelkulan". Titeln pĂ„ samlingens första essĂ€ anspelar pĂ„ den bild av jordklotet som togs Ă„r 1972 av besĂ€ttningsmĂ€nnen ombord pĂ„ rymdfĂ€rjan Apollo 17: jorden som en ensam, skör blĂ„ sfĂ€r som virvlar runt i det stora mörkret, vĂ„rt enda hem i universum â och som vi delar med alla andra levande varelser.
SÀllan, om nÄgonsin, har jag lÀst en sÄ rörande och stark skildring av hur tÀtt förbundna vi i sjÀlva verket Àr, alla vi som lever pÄ jorden. Att lÀsa om vÀxternas dygnsrytm, deras förmÄga att "förhÄlla sig till vÀrlden och dess regelbundna förÀndringar som Àr frikopplad frÄn sjÀlva upplevelsen av vÀrlden" och som fÄr en blomma att öppna och sluta sig allt efter solens upp- och nedgÄng ocksÄ i ett mörklagt rum, Àr fascinerande och mÀktigt. Det Àr, berÀttar Svensson, sjÀlva jordens rotation som bestÀmmer den sÄ kallade cirkadianska rytmen som delas av allt levande. Det Àr ett hisnande perspektiv. Inte minst med tanke pÄ det vanvettiga sÀtt varpÄ mÀnniskan hanterar sÄvÀl jorden sjÀlv som de levande varelser hon delar den med.
Mest handlar Ă€ndĂ„ den hĂ€r boken om havet â och om de som har utforskat det och försökt lĂ€gga det under sig. ĂndĂ„ var det Ă„r 2020 flera mĂ€nniskor som varit pĂ„ mĂ„nen Ă€n nere i de största havsdjupen, och cirka 80 procent av vĂ€rldshaven bedöms Ă€nnu vara outforskade. MĂ€nniskans nyfikenhet Ă€r det som stĂ€ndigt driver henne att fĂ„ veta vad som finns bortom horisonten, alltsedan urminnes tider, alltsedan polynesierna för 5000 Ă„r sedan fĂ€rdades över enorma avstĂ„nd mellan öarna i Stilla havet.
Nyfikenhet, men ocksÄ rovgirighet efter Àra och guld drev senare tiders europeiska sjöfarare mot okÀnt land. Flera av dem dyker upp i Patrik Svenssons bok. Ferdinand Magellan lade Är 1519 ut frÄn Sicilien med sitt flaggskepp Trinidad och har kommit att kallas den förste vÀrldsomseglaren, vilket författaren dock betvivlar; Magellan ska under den strapatsrika resan mot Moluckerna, "Kryddöarna", ha blivit dödad i strid med upproriska byinvÄnare. Ett annat slags sjöfarare var de som for ut för att jaga val. Lika sakligt som gripande berÀttar Svensson om hur kaskeloten jagades nÀstintill utrotning. Jaktens huvudsakliga syfte? Att med valolja, tran, kunna lysa upp Europas stÀder. Eller som författaren lakoniskt konstaterar: upplysningen.
Ăr det dĂ„ sĂ„ att mĂ€nniskan mĂ„ste förgöra allt som hon lĂ€gger under sig? I alla hĂ€ndelser Ă€r hon det största rovdjuret av alla. Svensson tar upp den Ă€n i dag â i synnerhet i dag â förödande synen pĂ„ havet som en oĂ€ndlig resurs och nĂ€mner rovfiske, försurning och uppvĂ€rmning. "Den lodande mĂ€nniskan" Ă€r bĂ„de lĂ€ttlĂ€st och faktarik. Den Ă€r suggestivt berĂ€ttad, full av insikter och kĂ€nslor av sĂ„vĂ€l sorg som beundran inför just denna mĂ€nniska; den sökande, den omĂ€ttliga, upptĂ€ckaren och förstöraren. Jag önskar den mĂ„nga lĂ€sare.