Redan i foajén i Tallåsaulan fick besökarna en hint av föreställningens tema.
"Du är bra precis som du är" stod på en av många lappar som Amanda Karlsson och Casper Berglind räckte över, genom en ram, till dem.
‒Varför "Kram"? Jo, för att det är ett mysigare och varmare ord än "ram", förklarade Jenny Wistbacka som tillsammans med Agnes Lindkvist guidade publiken genom föreställningen.
‒Det finns många olika ramar. Det finns tavelramar och så finns det osynliga ramar som vi ska passa in i. Ibland är det skönt med ramar för att veta vad som är rätt eller fel, fortsatte Jenny Wistbacka.
Till våren väntas en "best of"-konsert från tidigare storföreställningar. Men eftersom dansen och teatern inte får så stor plats där tillkom därför även "Kram",
På scenen den här söndagseftermiddagen fanns orkester, tre teatergrupper, en dansgrupp, kulturmixgruppen och musikallinjen. Det innebar att ett 50-tal personer mellan 7 och 25 år uttryckte sig i sång, dans, musik och rörelse.
De framförde bland annat ett nummer som unga mormoner som skulle ut på missionsarbete och om de ramar de förväntas följa. Det handlade om att bryta sig loss från ramar som man inte tycker och att våga kasta masken.
Musiken var i många fall hämtad från musikalernas värld. Publiken bjöds på sång, musik och dans från bland andra "Annie", "High school musical", Mamma Mia" och "Rent".
Konferencierparet Wistbacka och Lindkvist gav också publiken lite att fundera på mellan numren.
‒Om alla på ditt jobb gick klädda i enbart gröna kalsonger, skulle du då sätta på dig ett par gröna kalsonger för att passa in i ramen? undrade Agnes Lindkvist.
Jenny Wistbacka klurade i sin tur på det där med olika typer av ramar.
Hon berättade bland annat om en tavla som hängde på hennes farmors vägg.
‒Ramen var stor, tung och maffig. Minns ni hur det var på 90-talet, då bestod ramen av glas med clips. Det var som en ram utan ram. Den kan vi också klura lite på.
Föreställningen avslutades med ett stort kramkalas på scenen.