Svensk sommar.
Dessa magiska två ord.
För visst är svensk sommar det vackraste som finns? Den första, skira vårgrönskan som förebådar sommaren. Midsommarfirandet, den förmodligen starkaste och mest folkligt förankrade tradition vi har i Sverige, så mycket mer firad och älskad än nationaldagen. Alla våra vackra badsjöar. Svampskogarna. Smultronställena ...
Nyligen hade jag en diskussion med en kollega om att resa utomlands på sommaren. Knappast acceptabelt, menade hon. Man bör vörda och njuta av den svenska sommaren, tycktes hon mena.
Men, invänder jag hädiskt, är det inte så att vi älskar sommaren så högt, eftersom den är så kort och eftersom resten av året är så dystert, kallt och mörkt? Kanske är det bara denna relativa skönhet som ger den svenska sommaren sin stora charm, kanske är sommaren ännu bättre någon annanstans?
För det går ju inte att lita riktigt på den svenska sommaren. Den kan, det medger även jag, vara oändligt vacker. Men den kan lika gärna regna bort. De vackra sjöarna ligger där, men att bada i dem är inte att tänka på en sådan kall och regnig sommar.
Kanske bättre att ta det säkra före det osäkra, och fly landet, alltså? Kanske till något garanterat varmt ställe vid Medelhavet?
Själv kommer jag att tillbringa större delen av min sommarsemester i Berlin. Vansinne, kan säkert somliga tycka. Varmt brukar det förvisso vara i den tyska huvudstaden om somrarna. Men varför lämna Sverige när det är som vackrast?
Jag invänder att Berlin är en grön stad med många parker, och att det finns flera trevliga badsjöar i utkanten av stan. Kanske blir det så att jag svalkar mig vid en badstrand en het sommardag, medan de som är kvar i Sverige huttrar i regnet.
Eller så blir sommaren här hemma alldeles underbar när jag lämnat landet. Det är det man inte kan veta. För man kan inte lita på den svenska sommaren.