Socialdemokraterna verkar ha satt Bruce Springsteen på repeat, statsminister Fredrik Reinfeldt läser Camilla Läckberg-deckare på semestern och ingen har kommit på tanken att ställa det femte jobbskatteavdraget mot ett kulturavdrag. Till skillnad från i Norge avgörs val i Sverige inte på kulturpolitik.
Det betyder inte att ingen har försökt. 2010 lanserade de rödgröna ett kulturlyft, märkbart inspirerade av det norska kulturløftet som utvecklades till en huvudfråga i den norska valrörelsen 2005. De rödgrönas uttalade ambition var att ge kulturen en plats i politikens huvudfåra.
Det gick så där. Det var inte kulturdebatterna som satte djupast spår i den förra valrörelsen, kanske för att många tar kultur för givet.
Människan är en kulturell varelse. Konst har funnits sedan mänsklighetens barndom och de flesta kan knappt föreställa sig ett samhälle utan konst, litteratur, dans och musik. Trots det utgjorde utgiftsområde 17, kultur, medier, trossamfund och fritid knappt 13 av cirka 850 miljarder i regeringens senaste budget.
Under årets bokmässa i Göteborg påtalar flera kulturarbetare att många politiker behandlar kultur som grädde på moset och att kultur sällan beskrivs som viktigt för själva kulturupplevelsens skull, utan som något som ska främja högre ting, som tillväxt eller hälsa. En av Författarförbundets medlemmar konstaterar att kulturproduktionen förväntas vara ett självspelande piano. Det tas för givet att det skrivs böcker trots att flera går back ekonomiskt när de ägnar sig åt sitt författarskap. Nu är det givetvis ingen mänsklig rättighet att livnära sig på att skapa kultur, men så länge vi anser att samhället behöver kultur och det gör vi, måste kulturarbetare erbjudas rimliga arbetsvillkor.
Frågan borde alltså inte vara om kultur ska stödjas, utan hur vi säkerställer att kultur skapas även i framtiden. Hur ser vi till att det skrivs böcker som Utvandrarna och görs filmer som Det sjunde inseglet? Hur borgar vi för att museerna visar utställningar som får publiken att häpna och hur garanterar vi att nästa generation får ta del av klassikerna? Och hur sänker vi trösklarna och gör kulturen tillgänglig för alla, inte bara för de redan frälsta? Om detta borde svensk kulturdebatt inför valet 2014 handla.
För visst vore det uppfriskande om Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven någon vecka före valet möttes i en kulturduell? Den ena höjer rösten för ett svensk kulturlyft som får det norska att blekna. När den andra kontrar med att det tar pengar från jobben eller välfärden, svarar den nya kulturivraren med att hänvisa till Winston Churchill, som mitt under brinnande krig ska ha fått kritik i parlamentet för att han la mycket pengar på kultur.
Churchills svar är klassiskt: Vad skulle vi annars ha att slåss för?