Hon debuterar om totalt utanförskap

Under åttiotalet var Victoria Everbrand en socialt tafatt nioåring med rund mage, illrött hår och glasögon större än hennes eget ansikte. Det är i alla fall så hon minns sig själv från uppväxten på Lidingö i Stockholm.

– På den platsen där jag växte upp handlade mycket om yta och status och jag hade tidigt en känsla att jag inte var som man borde, ett av de utåtriktade barnen som var så där "enkelt". Jag var alltid lite ”konstig”, säger hon.

Känslan av att stå vid sidan om var en av drivkrafterna till att hon började skriva. Och nu, vid 42 års ålder debuterar Victoria Everbrand med romanen "Härifrån" om Ozzie, en femtonårig kille som bor med sin mormor i den lilla orten Vresta. Där lever han i fattigdom och ett nästan totalt utanförskap – hans familj är brännmärkt efter att hans mamma körde ihjäl två unga pojkar som hörde till ortens mäktigaste familj.

– Ozzie ligger mig närmast om hjärtat i boken. Det är det där att känna att omgivningen bara ser en liten bit av en, och så fastnar man i den rollen. Men själv vet man att man är så mycket mer.

Ensam och utsatt

I Vresta har fabriken lagt ner och Ozzie längtar ständigt bort från det tröstlösa livet i den förfallna orten. Själv bor Victoria Everbrand i Göteborg, dit hon flyttade som vuxen. Hon har aldrig levt i en sådan småstad som hon nu skildrar.

– Men när man åker genom Sverige har jag alltid tänkt på de orterna som ser så sorgliga ut, och undrat hur de var i sina glansdagar. Jag tror det är känslan av ensamhet och ödslighet som väcker något i mig, säger hon.

Ozzies mamma har flytt fältet och ortens invånare fryser ut honom och hans mormor. Det började redan när hans morfar hävdade att arbetet på fabriken – ortens levebröd – gjorde honom lungsjuk. Den enda som verkar bry sig är grannen, Wiik, en före detta proffsfotbollsspelare på dekis.

Men även om Wiik ger Ozzie mat utsätter han honom också för sexuella övergrepp. Nyanserna i skildringen av honom har varit viktiga för Victoria Everbrand, som retar sig på litteratur där förövarna bara framställs som monster.

– Det är sällan så enkelt. Wiik bryr sig genuint om Ozzie, och vill honom inget illa även om han gör honom väldigt illa. Ozzie bryr sig om Wiik också, och det är det som gör det så svårt att bryta sig loss, säger Victoria Everbrand och pratar om att sådana förövare ofta är bra på att hitta de utsatta barnen.

"Knäpptyst weirdo"

Victoria Everlund återkommer överhuvud taget ofta till tonårstiden i sitt skrivande. Tiden då man är stor nog för ansvar och plikter men samtidigt låst i sin roll, sin familj och sin plats. Så är det för storstadstjejen Hanna, som kommer till Vresta i jakt på en pappa som försvann i hennes barndom. Hon och Ozzie finner varandra, men det är vänskap och inte kärlek som förenar dem.

Vissa har frågat om Victoria Everbrand är som Hanna. Men det är tvärtom.

– Hanna är kanske sådan som jag önskar att jag hade varit, hon är orädd och ställer frågor och säger ifrån. Det var jag själv väldigt dålig på.

Nio år gammal åkte Victoria Everbrand på scoutläger i Stockholms skärgård. Vid en avslutande ceremoni skulle alla få ett personligt diplom som sammanfattade deras insats. Hon hade aldrig förut fått beröm offentligt och var förväntansfull – vad hade de sett i henne? Ögonblicket kändes avgörande i hennes nioåriga liv, när ledarna förkunnade: "Victoria ‒ lägrets minst frågvisa!". Hon har skrivit om stunden:

"Blodet skjuter upp i kinderna. Publiken skrattar och ledarna utbyter roade blickar, tycker väl att de har kommit på en fiffig omskrivning för 'knäpptyst weirdo'."

I dag hoppas Victoria Everbrand att det finns en annan medvetenhet bland skolpersonal och fritidsledare. Själv blev hon mot alla odds fritidspedagog i en förskoleklass, och kallar det för "världens roligaste jobb".

– Jag försöker jobba utifrån att inte bara se dem som ropar högst.

En annan sida

När Victoria Everbrand hade det svårt med sin omgivning var det böckerna som gav henne tröst. Och när hon skriver vågar hon släppa fram en annan sida av sig själv, som hon tycker är ärligare och modigare. Att nu visa det hon har skrivit för världen känns utlämnande.

– Men det känns också spännande och skönt att släppa fram den sidan. Jag är redo, jag har övat länge och nu är det dags.