Kommer ni ihÄg Brahms, den bleka pojkdockan som skrÀmde slag pÄ en stackars hemhjÀlp i "The boy" för nÄgra Är sedan? Nu har dess skapare fÄtt för sig att Äteruppliva dockan. Eller att för första gÄngen ge den liv, om man ska vara petnoga. HÀr bortser man nÀmligen frÄn allt som hÀnde i ettan och filmerna hÀnger egentligen inte ihop alls. Det Àr mycket egendomligt. Dels för att "The boy" var ganska bra och ovÀntad inom sina snÀva skrÀckramar, dels för att uppföljaren Àr skriven och regisserad av samma personer.
NÄvÀl. NÀst pÄ tur att hamna i skrÀckdockans vÄld Àr en liten kÀrnfamilj, med mamma Liza (Katie Holmes), pappa Sean (Owain Yeoman) och deras son Jude (Christopher Convery), som Àr stum efter en traumatisk hÀndelse. Eftersom familjen behöver ett miljöombyte flyttar de in i gÀsthuset till samma krÄkslott som i den första filmen. Men tillvaron pÄ den engelska landsbygden tar en olycksalig vÀndning nÀr Jude hittar en kuslig porslinsdocka nergrÀvd i skogen. DÀr borde han sÄ klart lÄta den ligga kvar. Och gÀrna grÀva ner filmens manus i samma grop. Men i stÀllet slÀpar han hem sattyget och snart Àr pojke och pojkdocka bÀsta vÀnner i matchande outfits.
Sedan följer en rad trÀliga spÀnningsbyggarscener helt befriade frÄn atmosfÀr, hoppa-i-stolen-effekter som man gÀspar sig igenom samt nÄgra rent halsbrytande logiska kullerbyttor i handlingen. Till sist kommer en förbluffande fantasilös sluttwist i form av en datoranimerad spya, helt vÀsenskild frÄn den hyfsat originella upplösningen i "The boy".
Till rÄga pÄ allt antyder filmskaparna att det kan bli fler uppföljare, att det finns ett helt filmuniversum med mordiska smÄ Brahms-dockor dÀr ute.
Under resan befinner sig Katie Holmes nÄgonstans lÄngt, lÄngt borta. Till och med dockjÀveln visar upp ett bredare kÀnslospektrum. Vad funderar hon pÄ, undrar man. Kan det vara om det verkligen var vÀrt att lÀmna scientologikyrkan nÀr man bara fÄr sÄdana hÀr skrÀproller?