Lördag 5 april är det återigen dags för Megaloppis i Duveholmshallen. Ett event som alltid lockar stora mängder besökare.
Själv får jag en smärre panikångestattack bara av att se bilderna på folkmassorna som trängs mellan borden, men även jag har såklart hakat på second hand-trenden.
Eller det är kanske inte en trend längre? Det har gått flera år sedan galjonsfigurer som Elsa Billgren och Hannah Hellquist fick Sveriges kulturella medelklassvänster att ge sig ut och jaga Rörstrand-serviser, Lisa Larsson-lejon och ollonvaser.
Att handla på loppis har sedan vuxit till att bli en folkrörelse och en landsomfattande sjuka som kan få folk att tappa vett och sans. Senast det anordnades loppis på Vikatippen behövde till och med väktare kallas in efter att två vuxna börjat bråka om en leksaksbil.
I mitt eget hushåll sker den mesta second hand-shoppingen online. Varje vecka skickas och tas emot vinylskivor, leksaker, skor och kläder för barn och vuxna i mer eller mindre fantasifulla paketeringar. Det är billigare, bättre för miljön och har på många sätt blivit en statusmarkör i godhetshetsens Sverige.
Och när frågan kommer på tal i fikarummet, visst är det väl skönt att kunna luta sig tillbaka med ett självgott leende och en imaginär miljöhjältegloria på huvudet och berätta att ”man köper nästan allt second hand”?
För inte alls många år sedan ansågs det nästan skamligt att handla begagnat. Att gå i någon annans gamla kläder var något som övervintrade hippies och underklassen ägnade sig åt. Numera gör de coola kidsen hauls med sina loppisfynd på sociala medier. Mediemän lägger smärre förmögenheter på vintage Stone Island-jackor. Och min sambos garderob fylls plötsligt av klänningar som tidigare burits av diverse danska kvinnor, vilket tydligen kan ses som någon slags kvalitetsstämpel eftersom brudarna i just Danmark har en så fantastisk klädsmak.
Det som man förut talade tyst om är nu något som man mer än gärna skyltar offentligt med. Vi har gått vidare till att i stället shamea de som handlar från fast fashion-sajter som Shein eller Temu.
Vi vill gärna se oss som goda världsmedborgare som drar vårt strå till stacken och att handla begagnat istället för nytt är ett enkelt sätt bättra på sin självbild. Men samtidigt som vi handlar mer second hand än någonsin så har även konsumtionen av nyproducerade material fortsatt att öka.
Vi handlar helt enkelt fortfarande betydligt mer än vad vi egentligen behöver. Kanske blir köpen av återbrukade varor bara en ursäkt för att kunna unna sig och shoppa på som vanligt på säsongsreor, mellansäsongsreor, Black Friday, Black week, Cyber Monday och så vidare.
Det är självklart bra att möjligheterna till återbruk ökar och att fler väljer att haka på, men till syvende och sist handlar det om samma mekanismer som hela den kapitalistiska världsordningen bygger på. Vårt begär efter ägande och materiell lycka.
När grejen som jag letat efter plötsligt dyker upp på Tradera eller på loppisbordet så måste jag bara köpa den. För vem vet när möjligheten dyker upp igen? Varje gång ett paket dimper ner i brevlådan så får jag ett endorfinpåslag, som snabbt går över när jag börjar fundera vilket plagg eller pryl som skulle kunna höja min livskvalitet ytterligare.
Bara namnet Megaloppis väcker tydliga associationer till de stora kedjornas skyltfönster och förtäljer vilket megastort utbud av lyckobringande prylar som kommer finnas.
Och kanske är det så som det stod på min gamla bildlärares urtvättade t-shirt, att den som har flest prylar när han dör vinner. Jag antar att ju fler av dem som är begagnade, desto bättre.