Jag minns en sommar i början av 2000-talet. Det var Magnus, Jacob, Henke, Lill-Robban och jag och vi hade just startat vad vi tyckte var världens bästa band.
Vi spenderade hela dagarna i vår stökiga, trånga replokal på Inferno. Då och då tog vi en paus för att gå ut och tjuvröka på taket eller kolla efter tjejerna inne på fritidsgården. Sedan tillbaka in i repan där luften tycktes stå still och där våra kroppsodörer bildade en osynlig vägg som slog emot den arma själ som vågade sig in.
Där fortsatte vi hamra på våra instrument, övertygade om att berömmelse och rikedom väntade bakom hörnet, att vi skapade något unikt som skulle göra oss större än Kent, större än Håkan, ja kanske rentav störst i världen.
Riktigt så blev det inte, men fan vad kul vi hade. Och fan vad skönt det var att ha en plats där de statusmarkörer som gällde i övriga samhället inte var så viktiga utan där det snarare premierades att ha en konstig frisyr och vara lite eljest, så länge du var kreativ och kunde ta några ackord.
Men sånt är inget som värderas högt i Ulf Kristerssons Sverige och runtom i landet bommas replokalerna numera igen i takt med att det statliga stödet till studieförbunden dras in.
Under det kvarts sekel som har passerat sedan jag stod i den där replokalen och harvade så har Inferno fört en alltmer tynande tillvaro. Den enorma muralmålningen är borta, det omisskännliga slamret från skateboardrampen har tystnat och festivalen Kajrocken är ett minne blott. Periodvis har huset snarast varit ett gubbdagis för övervintrade hårdrockare, men i korridorerna mellan replokalen har rundgången aldrig klingat ut.
Och faktum är att i Katrineholm liksom övriga Sverige så våras det igen för gitarrbaserad musik. Unga band som Nektar och Svart ridå röner stora framgångar på rockklubbar runtom i landet och i stan har flera nya band bildats de senaste åren av engagerade ungdomar som anordnat konserter och festivaler och som nu går i frontledet för att rädda sitt musikhus.
Den 26/4 kraftsamlar Katrineholm när konserten Rädda huset anordnas och förutom att tio unga band står på Infernos scen, bjuds det på fotoutställning och motorkortege. Jag hoppas på stor uppslutning och att vi faktiskt kan rädda det där huset, för stan behöver sina replokaler. Dels för att säkra framtiden för det rika kulturliv som vi Katrineholmare har blivit bortskämda med, men även av andra anledningar.
För när vi stänger replokalerna stänger vi också en mötesplats för de som kanske inte har någon annan självklar plats i samhället. De som det redan spottas på, som inte riktigt passar in, som blir valda sist på idrotten och de för vilka musiken blir en ventil för att släppa ut allt det där som bubblar inuti.
En av mina favoritartister, Mattias Alkberg, berättade en anekdot om en kvinna som fick frågan om vad hon önskade sig mest av allt. Kvinnan tänkte efter en stund och svarade sedan: tiotusen kronor. Inte en miljon, inte evig lycka och kärlek. Bara tiotusen kronor. För när man är riktigt fattig så blir till och med ens drömmar begränsade.
Kulturen berikar och när politikerna utarmar den så gör de oss på sätt och vis också fattigare. Kanske finns Sveriges nästa stora musikexport just nu i en stökig replokal på Inferno. Förmodligen inte, men åtminstone lever drömmarna om det. Om vi inte gör något åt det så kanske framtidens katrineholmsmusiker inte ens kan drömma om att bli störst i världen längre.
I stället får de nöja sig med drömmen om en replokal.