Vi har väl alla ibland önskat att livet vore lite mer som på film? Att julen ska vara mer Bergmansk, kärleken mer Notting Hillsk, skolan lite mer Harry Pottersk och att vi män ska lyckas få till samma ledigt sexiga sommarstil som Armie Hammers rollfigur Oliver har i Call me by your name.
Livet i Katrineholm är dock faktiskt inte alltid helt olikt en Hollywoodrulle, men kanske inte en sån man önskar befinna sig i. Såvida man inte är en sån där snubbe som förbereder sig för en zombieapokalyps.
Dessa män som man ibland stöter på då man scrollar på sociala medier, vars kosthållning ofta tycks bestå främst av energidryck och fryspizza, skulle kanske uppskatta att sakta vandra genom Katrineholms centrum en sen eftermiddag eller kväll. På många sätt påminner det nämligen om den dystopiskt ödsliga värld som huvudkaraktärerna Joel och Ellie färdas genom i serien The Last of us, vars andra säsong har premiär i helgen.
Den film som för egen del känns mest relaterbar i dessa tider är annars The Maze Runner från 2014. I filmen, som bygger på James Dashners ungdomsroman med samma namn, vaknar huvudpersonen Thomas upp i en jättelik labyrint. Som om det inte vore nog jobbigt så förändras den varje natt.
Inte helt olikt vägsituationen i Katrineholm med andra ord. På sina håll är det numera nämligen rena labyrinten som möter en när man ska färdas genom staden. Varje dag tycks det poppa upp nya avspärrningar och hål i gatan som tvingar en att försöka följa diverse orangea skyltar för att nå fram till sin slutdestination.
Är man inte tillräckligt uppmärksam när man ska ner på stan och till exempel missar att svänga vänster vid Sjölins tobak så är man plötsligt tillbaka där man nyss befann sig.
I The Maze Runner finns det också blodtörstiga robotspindlar som patrullerar labyrinten. Några sådana har jag inte sett till här ännu, men har man otur så hindras ens framfart i labyrinten av en grävmaskin eller dumper som sällan har bråttom att flytta sig ur vägen, vilket kan få ödesdigra konsekvenser om man liksom jag är en person som tenderar att vara kroniskt försenad till sitt eget liv.
Det är tur att vi Katrineholmare är härdade och dessutom väldigt beskedliga, annars hade det kunnat sluta illa.
För när jag, efter att ha haft vad man skulle kunna kalla något av en skitdag, nu befinner mig mitt i labyrinten, sittande i bilen med en missnöjd unge i baksätet och en sambo som skickar mess på mess och undrar när jag kommer hem med varorna så att vi kan börja med maten, medan vägen blockeras av en grävmaskinist som inte tycks ta notis om mig, så växer frustrationen.
Hade jag varit lite mer hetlevrad hade jag kanske gjort som Michael Douglas i Falling Down, bara klivit ur bilen och gått total rampage. Men jag lyckas kväva impulsen och konstaterar att nästa gång tar jag cykeln till affären i stället.
För visst kan man önska att livet vore som på film ibland, men någon måtta får det ju ändå vara.