Felix Olsson: Teslaroboten skrämde skiten ur mig – Skynet nästa?

Den största anledningen till varför jag aldrig anslöt mig till den enorma skara människor som slöt upp kring "Game of thrones"-serien mellan 2011-2019 var att jag sedan länge redan hade läst böckerna. Jag tillhörde den där hemska typen av bokmalssnobbar som tyckte om att fnittra och sucka åt de stackars jäklarna som sa att de hade hittat en ny favoritserie, att den hette "Game of thrones", hade jag sett den?

Men skrattar bäst som skrattar sist. Framåt slutet av tv-serien hade handlingen i manuset gått förbi den punkt där den femte och senaste boken tog slut och plötsligt var det tv-seriefansen som skrattade åt mig som inte visste mer än vad som stod i de där gamla böckerna.

Jag får fortfarande lite dålig smak i munnen när jag tänker på det, men trots att det nu gått elva år sedan den senaste boken kom ut så läste jag nyligen om hela skiten.

Och i dessa mörka postpandemitider slogs jag av en särskild igenkänning inför handlingen i bokserien.

I böckerna talar man ofta om hur mjuka och oskuldsfulla alla de karaktärer är som fötts under "den långa sommaren", de som aldrig upplevt en vinter. Som läsare förstår vi att detta menas både bokstavligt och som en metafor – rent vädermässigt utspelar sig storyn under en sommar som har varat under många år, men sommaren kan också ses som en metafor för det faktum att en oavbruten fred har rått under lika lång tid. Vi förstår att bokens klassiska ord "winter is coming" både syftar till att den långa sommaren snart kommer följas av en ännu längre vinter, men också att det finns ett annat mörker som nalkas. Ett krigets mörker.

Jag föddes 1992, och mitt liv har precis som för karaktärerna i bokserien varit en enda lång sommar. Nästan alla jag älskar lever fortfarande, och som barnlös behöver jag bara fokusera på att ta hand om mig själv (en mening jag lånar av den cyniska karaktären August i Johanna Hedmans utmärkta debutroman "Trion" från i fjol).

När jag följer nyheterna om kriget i Ukraina och Putins allt läskigare uttalanden om kärnvapen, om tragedin och kaoset som pågår i Iran och om Nordkorea som provskjuter robotar över Japan kan jag inte låta bli att känna att livet har varit lite för lätt, lite för bra.

Och som om det inte vore nog med mardrömmarna om kärnvapenkrig (jag sket nästan på mig när Expressen häromdagen rapporterade att Putins domedagsubåt "Belgorod" ska ha försvunnit från radarn, en ubåt som ska bära på ett vapen så hemskt att det fått namnet Poseidon, jordbävningarnas och flodernas gud) så kom till sist nådastöten när jag följde Teslas Artificiella Intelligens-dag under lördagen.

Under Tesla AI Day 2022 presenterade Elon Musk tillsammans med sitt team den första prototypen på sin smarta Tesla Bot, en humanoid robot vars framtida kapacitet och utvecklingspotential enigt Musk inte har något tak – en robot som kommer vara så smart och kraftfull att endast dess fantasi kommer kunna sätta gränsen för vad den kan åstadkomma.

Jag kan säga iallafall fem långfilmer som visar exakt varför det inte är en bra idé att bygga smarta människoliknande robotar.

Efter bara några minuter stängde jag av skärmen där roboten gick omkring och vinkade från scenen inför tusentals Tesla-fans. Jag såg ut genom fönstret, där nästan alla löv hade blivit bruna och börjat falla mot marken. Ett regn piskade mot rutan.

Om jag hade kunnat hade jag ringt till Sarah Connor och sagt att det är dags att hon snörar på sig kängorna. Nu kommer vintern.