Jakob Jansson och Bea Herrmann har startat popup-vinbaren Mercurious i Katrineholm.
Sedan ryktet om vinbaren Mercurios började spridas i Katrineholm har man kunnat dela in stadens invånare i fyra kategorier: de som är tillräckligt coola för gå dit, de som vill gå dit men inte är tillräckligt coola, de som vill gå dit men inte är tillräckligt coola och därför låtsas tycka att det bara är trams samt de som inte har en aning om att det ens existerar någon hemlig vinbar.
På samma sätt som Christopher Garplind och gänget i Cyklopernas land har fått något slags mandat att bestämma vilka som ska anses kreddiga i Stockholms kulturmediasfär så har Jacob Jansson och Bea Herrmann med sitt invitations only-koncept Herrmann lyckats få stort inflytande över självbilden hos Katrineholms medvetna medelklass i yngre medelåldern.
I en stad som den här, där det finns en stark tradition av att störa sig på utbölingar som kommer hit och försöker laga fancy mat och som inte har Hawaii-pizza och stor stark på menyn så har det naturligtvis stuckit i ögonen på vissa.
Jag själv (som tillhör kategori två) har i stället suttit med FOMO och följt spektaklet utifrån via Instagram.
Fram tills nu.
För nu öppnar Mercurious sina portar och släpper in pöbeln.
Det har alltid funnits något kittlande med slutna sällskap som man av olika skäl exkluderas från. När man som liten blev skickad i säng och låg och lyssnade till de vuxnas dova röster, skratten och glasen som klirrade på andra sidan väggen längtade man efter att få vara med och under skoltiden fantiserade man om vad för mystiska ting som försiggick på andra sidan dörren till lärarrummet.
Därefter har livet på många sätt fortsatt att vara en kamp för att öppna dörrar till olika sammanhang som man vill vara en del av såsom umgängeskretsar, bostadsmarknader, föreningar och annat som på olika sätt blir identitetsskapande genom tillhörighet.
Kruxet är bara att när man väl lyckas ta sig in genom de där dörrarna så blir man ofta besviken.
När jag nu är välkommen vid vuxenbordet önskar jag att jag fick gå och lägga mig i stället för att sitta och låtsas vara intresserad av amorteringsgrader, byggmaterial och vintersport.
Att få tillgång till lärarrummet var knappast som att träda in i Narnia och i stället kan jag drabbas av en längtan efter att få springa ut på grusplanen och jaga en sliten fotboll tills det ringer in och jag dryper av svett.
Inte ens det mest exklusiva och mytomspunna sällskapet i Sverige har lyckats behålla sin mystik. För efter att allmänheten väl fick insyn i vad som skedde bakom de lyckta dörrarna hos Svenska Akademien känns det inte alls lika lockande att få delta vid deras middagar på Gyldene Freden.
Därför, Bea och Jacob och hela Mercurious-gänget, vill jag höja ett varningens finger.
Visst är det najs att alla får komma och jag hoppas såklart på succé, men det finns en överhängande risk att efter 28 maj så är ni inte längre coolast i stan.