Jakob Jansson och Bea Herrmann har startat popup-vinbaren Mercurious i Katrineholm.
Sedan ryktet om vinbaren Mercurios började spridas i Katrineholm har man kunnat dela in stadens invÄnare i fyra kategorier: de som Àr tillrÀckligt coola för gÄ dit, de som vill gÄ dit men inte Àr tillrÀckligt coola, de som vill gÄ dit men inte Àr tillrÀckligt coola och dÀrför lÄtsas tycka att det bara Àr trams samt de som inte har en aning om att det ens existerar nÄgon hemlig vinbar.
PÄ samma sÀtt som Christopher Garplind och gÀnget i Cyklopernas land har fÄtt nÄgot slags mandat att bestÀmma vilka som ska anses kreddiga i Stockholms kulturmediasfÀr sÄ har Jacob Jansson och Bea Herrmann med sitt invitations only-koncept Herrmann lyckats fÄ stort inflytande över sjÀlvbilden hos Katrineholms medvetna medelklass i yngre medelÄldern.
I en stad som den hÀr, dÀr det finns en stark tradition av att störa sig pÄ utbölingar som kommer hit och försöker laga fancy mat och som inte har Hawaii-pizza och stor stark pÄ menyn sÄ har det naturligtvis stuckit i ögonen pÄ vissa.
Jag sjÀlv (som tillhör kategori tvÄ) har i stÀllet suttit med FOMO och följt spektaklet utifrÄn via Instagram.
Fram tills nu.
För nu öppnar Mercurious sina portar och slÀpper in pöbeln.
Det har alltid funnits nÄgot kittlande med slutna sÀllskap som man av olika skÀl exkluderas frÄn. NÀr man som liten blev skickad i sÀng och lÄg och lyssnade till de vuxnas dova röster, skratten och glasen som klirrade pÄ andra sidan vÀggen lÀngtade man efter att fÄ vara med och under skoltiden fantiserade man om vad för mystiska ting som försiggick pÄ andra sidan dörren till lÀrarrummet.
DÀrefter har livet pÄ mÄnga sÀtt fortsatt att vara en kamp för att öppna dörrar till olika sammanhang som man vill vara en del av sÄsom umgÀngeskretsar, bostadsmarknader, föreningar och annat som pÄ olika sÀtt blir identitetsskapande genom tillhörighet.
Kruxet Àr bara att nÀr man vÀl lyckas ta sig in genom de dÀr dörrarna sÄ blir man ofta besviken.
NÀr jag nu Àr vÀlkommen vid vuxenbordet önskar jag att jag fick gÄ och lÀgga mig i stÀllet för att sitta och lÄtsas vara intresserad av amorteringsgrader, byggmaterial och vintersport.
Att fÄ tillgÄng till lÀrarrummet var knappast som att trÀda in i Narnia och i stÀllet kan jag drabbas av en lÀngtan efter att fÄ springa ut pÄ grusplanen och jaga en sliten fotboll tills det ringer in och jag dryper av svett.
Inte ens det mest exklusiva och mytomspunna sÀllskapet i Sverige har lyckats behÄlla sin mystik. För efter att allmÀnheten vÀl fick insyn i vad som skedde bakom de lyckta dörrarna hos Svenska Akademien kÀnns det inte alls lika lockande att fÄ delta vid deras middagar pÄ Gyldene Freden.
DÀrför, Bea och Jacob och hela Mercurious-gÀnget, vill jag höja ett varningens finger.
Visst Àr det najs att alla fÄr komma och jag hoppas sÄklart pÄ succé, men det finns en överhÀngande risk att efter 28 maj sÄ Àr ni inte lÀngre coolast i stan.