I veckan kom slutligen beskedet om att bygget av Julabutiken på Lövåsen är redo att dra igång.
"Äntligen" utbrast alla katrineholmskillar i kör och med ens började små renoveringsprojekt planeras runtom i ortens villaområden.
Men nyetableringen väcker också tankar kring mansrollen och dess bördor. På många sätt definieras manligheten nämligen fortfarande av hemmafixandet. Man kan ju tycka att vi borde ha kommit längre vid det här laget, men vissa könsnormer är svåra att bli av med. Det finns en ständigt underliggande förväntan på oss män, om hur vi ska vara och se ut, men kanske framför allt – hur vi renoverar.
Det börjar i tidig ålder. Medan flickorna tillåts leka omhändertagande lekar och rå om sina dockor i lekstugan får pojkarna låtsassverktyg och snickarbodar. När vi växer upp ska plastleksakerna allteftersom bytas ut mot äkta vara och det finns något ritualliknande över stunden då det blivit dags för sonen att lämna boet och fadern lämnar över den första uppsättningen med hammare och mejslar, för att inte tala om känslan när man skaffar sin första slagborr.
Även om hemmafixarnormen gör sig påmind i hela samhället så finns det ändå vissa geografiska skillnader. I storstäderna anses det till exempel inte konstigt att prioritera utbildning och satsa på karriären. Där är det inte alls ovanligt att killar är närmare fyrtio innan de gör sin första renovering.
För oss som blev kvar är det annorlunda. Knappt hann vi sluta gymnasiet innan den första gamla klasskamraten backade upp en släpvagn med nya köksluckor på garageuppfarten. Det dröjde inte länge efter att jag skaffat mitt första boende innan folk i min närhet började fråga när det var dags att renovera. Inte om, utan när. Som om det vore en självklarhet.
Till en början kunde jag skjuta det ifrån mig, men ju mer tid som gick desto svårare blev att bortse från den biologiska klockan som obarmhärtigt tickar vidare för alla oss män. Man vill ju kunna bryta upp en parkett utan att drabbas av yrsel och ryggskott.
Men längtan efter att bli en hemmafixare handlar inta bara om själva renoveringen, utan om att få ingå i den manliga gemenskapen. En vacker dag börjar grabbgängets gruppchatt plötsligt fyllas av bilder på nykaklade badrum och tips på bästa golvslipen istället för redogörelser om helgens hedonistiska drogorgier. Då vet man att det är dags att rycka upp sig.
Och det är inte heller så att man blir accepterad bara för att man genomfört en renovering. Det finns oerhört många förutfattade meningar om hur en god hemmafixare ska vara och vi män är snabba att döma och skambelägga den som inte lyckas uppfylla kraven. Det räcker med att man slarvar lite med hörnen på golvlisterna för att det ska kastas ogillande blickar mellan hyllorna på Jula.
Det är också viktigt att komma ihåg att en renovering inte är något man bara kan kasta sig in i. Att bli hemmafixare är ett stort ansvar och det kan vara riktigt påfrestande till och från. Det är också därför som det verkligen är på tiden att dessa normer skrotas en gång för alla. Vi måste inse att det finns fler sätt att vara man på.
Nu i helgen infaller internationella kvinnodagen och jag vill verkligen inte förringa er tjejer. Ni har det säkert tufft på många sätt, men ni slipper i alla fall brottas med biologiska byggklockor, renoveringsskam och omöjliga hemmafixarideal. Undrar just vad ni tänker på istället.