Ăr det bara min generation som skĂ€ms och Ă€r generade över det minsta lilla? Eller Ă€r det nĂ„got som alla kan relatera till och hör mer till Ă„ldern?
För ett tag sedan tog jag en öl med en gammal fling frĂ„n Stockholm som jag pluggade tillsammans med för nĂ„got Ă„r sedan. Vi pratade hela kvĂ€llen och Ă„t god mat, men det var ett samtalsĂ€mne som fick mig att fundera â nĂ€r började vi tycka att allt Ă€r sĂ„ pinsamt i vuxen Ă„lder?
Var det inte vÄra förÀldrar som var pinsamma?
NÀr mamma eller pappa skulle följa med en dag i skolan nÀr man gick pÄ mellanstadiet. NÀr de sjöng i bilen nÀr man hade en kompis i sÀtet bredvid. NÀr de skrek hejdÄ lite för högt nÀr man skulle gÄ ivÀg. I en viss Älder Àr det ju bara pinsamt att gÄ pÄ stan med sin förÀlder.
Eller Ă€nnu vĂ€rre â nĂ€r de försökte vara "unga" och "down with the kids" genom att slĂ€nga ur sig vissa fraser eller rörelser som gjorde att man bara ville grĂ€va ner sig.
Jag fattar att det handlar om en mognadsprocess och att alla förÀldrar kan kÀnna igen sig i att deras barn tycker att allt de gör Àr pinsamt.
NÄgonstans i den dÀr mognadsprocessen borde vÀl allt det dÀr som Àr pinsamt vÀxa ifrÄn en. Vad handlar det egentligen om?
En ovilja att inte sticka ut. Höras. Synas. Vara för mycket. Vara för medveten om sin omgivning och vad alla andra ska tycka om en.
NÀr gick jag frÄn att tycka att mina förÀldrar Àr pinsamma till att skÀmmas över helt vardagliga saker?
HÀr kommer en lista pÄ saker som Àr pinsamma (för mig och förhoppningsvis nÄgon annan sÄ att jag inte Àr ensam om det hÀr):
NÀr man stÄr vid ett rödljus pÄ ett övergÄngsstÀlle och det kommer en person som gÄr över gatan trots att det Àr rött. Passar man pÄ att ocksÄ gÄ över dÄ eftersom att det Àr tomt med bilar eller ska man stÄ kvar och vÀnta tills det blir grönt? DÄ ser man ju ut som en tönt?
Vid sjÀlvscanningen och dilemmat med att scanna sig ut med kvittot uppstÄr. NÄgon hinner precis före dig och försvinner ut frÄn butiken. Scannar man ut sig sjÀlv dÄ trots att grindarna Àr öppna eller smiter man ut tillsammans med den före? DÄ ser det ju ut som att man har snott nÄgot.
NÀr man sÀger hejdÄ till en bekant eller kollega för att sedan inse att man ska Ät samma hÄll. DÄ brukar jag lÄtsas att jag ska Ät ett helt annat hÄll för att slippa pinsamt kallprat.
Jag inser nu att jag kanske bara mÄste skÀrpa till mig.