Niklas Linder, tidningens kulturkrönikör.
Det finns sånger som har en förmåga att ta en tillbaka i tiden, som får en minnas ett specifikt tillfälle, en plats eller person.
För många av oss som vuxit upp och gått på högstadiet i Katrineholm under de senaste fyrtio åren så är, något otippat, You’re the inspiration med Chicago just en sådan låt.
Tusentals är de finniga tonåringar som i väntan på sommarlovets början suttit och svettats i Tallåsaulan till tonerna av skolkören som sjunger den gamla åttiotalsballaden. Körmedlemmarna och publiken har bytts ut genom åren, men bakom pianot sitter fortfarande Hasse Thörnberg.
Och i helgen gör han det igen.
I skuggan av en lite mer upphaussad återförening med Sörmlandskoppling som ägde rum på 3Arena nyligen så är det nämligen dags för ett annat kärt återseende när musikklasserna på Järvenskolan firar sitt 25-årsjubileum i Duveholmshallen.
Forna elever har bjudits in för att åter dela scen med sina gamla lärare och tillsammans med nuvarande musikklasser bilda en jättekör. För många av dessa alumner är det mycket som har förändrats sedan de själva slutade högstadiet.
Den gamla fina rivaliteten mellan Söder och Tallås är ett minne blott, en ny skolbyggnad har uppförts och musiklärare har kommit och gått, men Hasse finns kvar. Och i dessa dagar när det pratas om eldsjälar hit och dit så kan det vara på sin plats med en liten hyllning.
För hos en man som ägnat fyrtio år åt att undervisa hormonstinna ungdomar i musik räcker det inte att ha lite glöd i själen, en sån person måste ha flytande lava i ådrorna och en masugn till hjärta. Inte konstigt att han exploderar då och då, vilket alla vi som haft honom som lärare fått erfara.
Om stubinen har blivit längre sedan jag själv satt i skolbänken och tragglade notvärden och instrumentgrupper vet jag inte, men jag minns att han kunde ha ett synnerligen hett temperament när någon av oss var lite för kaxig eller bankade för vårdslöst på trumsetet.
Och tacka fan för det. Att dagarna i ända lyssna på massa ungar, varav en stor andel är helt talanglösa, som försöker lära sig att spela Sommaren är kort kan få den mest harmlösa person att överväga grova våldshandlingar.
Men Hasse har stått ut och det är vi många som är tacksamma för. Tanken på hur många ömmande fingrar han instruerat att byta mellan Ddur och A7, hur många luciatåg som lussat till hans ackompanjemang och hur många strupar som tagit ton till samma gamla låtar i hans skolkörer, är svindlande.
Så tack Hasse. Tack för ditt engagemang och dina insatser för Katrineholms kulturliv. Tack för att du och dina kollegor gett så många unga en möjlighet att pröva sina vingar på scenen och hitta glädjen i musiken. Tack för att du orkat.
Under det magnifika extranumret om mannen i den vita hatten på den där i den övrigt ganska trötta återföreningen på 3Arena så lade Jocke Berg till en extravers som klingade ut i frasen ”En sång kan aldrig dö”. Det stämmer inte.
Men till skillnad från mycket annat ur Chicagos sångkatalog lever åtminstone You’re the inspiration kvar.
Tack vare dig.