En bit av Stadsparken i Katrineholm.
För åttio år sedan debuterade poeten Ragnar Thoursie, född och uppvuxen i Katrineholm, med sin diktsamling Emaljögat. Boken räknas till 1900-talets viktigaste diktsamlingar och gjorde Thoursie till en förgrundsgestalt och inspirationskälla för flera stora namn inom den svenska lyriken.
Det är dock i dikten Sundbybergsprologen, från uppföljaren Nya sidor och dagsljus som vi hittar hans mest kända rader.
En öppen stad,
ej en befästad, bygger vi gemensamt.
Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.
Olof Palme använde citatet i sina tal vid ett flertal tillfällen och sedan ett antal år finns raderna också att läsa på den minnesbänk av betong som står i Katrineholms stadspark.
Och visst är det så, att vi bygger staden tillsammans. Alla behövs. Alla kan bidra på sitt sätt. Ibland kanske bara genom att gå ut och vara glad. Det är när stadens invånare möts och när livet sprudlar som Katrineholm är som finast. Men för att det ska kunna ske behöver vi också naturliga mötesplatser.
Stadsparken är en sådan plats.
Alla vi som har vuxit upp här har våra minnen från stadsparken. Där firade jag förskolans dag och sjöng Tigerjakten med Mora Träsk som barn. Där hade jag min mösspåtagning inför studenten. Där har jag hånglat på parkbänkar, badat i fontänen, uppträtt på scenen och tömt tarmen sittande i rododendronbuskarna efter en kväll på Barbros.
Där har jag sett två män spöa skiten ur varandra en sommarnatt medan vattenspridarna diamantbeströdde deras nakna överkroppar och fick deras bringor att skimra i månskenet.
Där stannar jag numera alltid ett par gånger i veckan med cykeln på den lilla bron för att min son ska få titta på krokodilen som lurar i vattenbrynet.
Och precis som de flesta andra katrineholmare har jag genom åren sugit i mig en och annan pizza på uteserveringen och lyssnat på de karaktäristiska ”Nummer 42 varsågoda!” som ropades ut utan minsta hänsyn till om det pågick allsång, högtidstal eller tyst minut på den intilliggande scenen.
Stadsparken är en viktig plats och det märks genom det engagemang som restaurangverksamheten där och kommunens hanterande av densamma skapar. När den gamla pizzerian stängde och Tommy Myllymäki tog över regin kändes det som att varenda kommuninvånare hade en mer eller mindre grundad åsikt om vilken meny och prissättning som borde gälla.
Sedan dess har ägare kommit och gått, och på sista tiden har det varit ganska dött, men nu händer det grejer igen. Om allt går i lås så öppnar restaurangen med nya ägare och nytt alkoholtillstånd i slutet av maj.
En annan stor Katrineholms-poet (jag själv) skrev så sent som förra veckan om att inte kunna köpa öl i stadsparken, men nu verkar det alltså gudskelov bli ändring på det.
Det är bra.
Inte bara för att det borde vara varje vuxen människas förbannade rättighet att kunna ta sig ett glas i parken utan också för att det är en förutsättning för att den ska kunna bli en levande mötesplats.
Den krassa verkligheten är ju nämligen sådan att det är en betydande andel av befolkningen som drar sig för att delta i aktiviteter som inte innefattar eller kan kombineras med en viss mån av supande. Ett alkoholtillstånd innebär alltså en ursäkt mindre för att stanna hemma när det anordnas grejer.
En öppen stad bygger vi gemensamt.
Till exempel genom att ses en ljummen sommarkväll i stadsparken, lyssna på nåt band, käka nåt gott och dricka ett par bärs medan vårt ljus slår upp mot rymdens ensamhet.