Niklas Linder, tidningens kulturkrönikör.
Precis innan jag ska ta plats i Duveholmshallen på lördagseftermiddagen så pratar jag med Axel som berättar om när han började sjuan för femton år sedan. Hur han tidigare hade mått dåligt i skolan och alltid känt sig utanför, men när han började i musikklass så ändrades det. Plötsligt fick han kompisar, riktiga kompisar som delade samma intresse.
"Det låter fånigt", säger han, "men det var som att musiken förde oss samman".
Och det är tanken på det jag bär med mig när jag går in för att ta del av Järvenskolan Musikklassers 25-årsjubileum. Tanken på hur musiken kan bli en trygg famn under den där högstadietiden som för många annars kan vara den värsta tiden i livet. En famn som många uppenbarligen längtar tillbaka till långt efter att de slutat nian.
Cirka 350 tidigare elever har slutit upp för att tillsammans med nuvarande musikklasser bilda en jättekör. De upptar tre hela läktare och utgör en mäktig fond bakom scenen där musiker och solister huserar. Redan i öppningsnumret, Richard Strauss episka Also sprach Zarathustra, reser sig håret på armarna i den tusenhövdade publiken, vilket kommer ske flera gånger denna eftermiddag.
Järvenskolans rektor Magdalena Norin hälsar oss välkomna och säger att det här är en milstolpe i Katrineholms musikhistoria, varpå dagens konferencier Jovan Radomir konstaterar att han aldrig sett så mycket folk i Duveholmshallen.
Radomir gör ett strålande jobb och är expert på att charma publiken, precis som konsertens gästartist John Lundvik.
Lundvik är en skicklig entertainer och sångare och glänser i My Turn, Desperado och årets melodifestivalbidrag Voice of the silent. Den ganska mediokra mellolåten lyfter verkligen med backning av kören.
Trots att Lundvik levererar och har en väldigt fin förmåga att få igång publiken kan jag dock inte låta bli att känna att han blir överflödig eller åtminstone tilldelas lite för mycket utrymme. Man hade gärna fått skippa lite av hans och Jovans småprat för att klämma in ytterligare något maffigt körnummer.
För det är när eleverna och kören får skina som det verkligen lyfter. Som i den mäktiga versionen av Uti vår hage, i Povel Ramels Inte mod eller när solisterna Tore Eriksson, Lydia Eklöf, Felicia Björklind och Gry Enterlid från årskurs 7 går upp på scen inför storpubliken, som om de aldrig har gjort annat, och leder kören i Tusen röster.
De två timmarna går snabbt. Under konsertens gång får vi videohälsningar från tidigare gästartisterna Jan Johansen och LaGaylia Frazier som minns tillbaka till sina framträdanden i Tallåsaulan.
Johansen berättar att han för 25 år sedan sjöng duett med dåvarande eleven Erik Hassle, som är en av många för vilka musikklasserna har varit en språngbräda till att kunna livnära sig på musik. Vi får även se tidigare lärarna Karin Bergfjord och Bosse Sundahl på scenen då de gästar som körledare på varsin låt.
Bandet är tajt och vi ser flera duktiga solister, bland annat Susanna Brunnmyra och Michelle Andersson som framför You’ve got a friend, men framför allt handlar denna eftermiddag om kollektivet och om det som uppstår när hundratals röster sjunger tillsammans. I dessa tider när kulturen nedmonteras bit för bit blir konserten en manifestation för musikens kraft.
Lärarna Hasse Thörnberg, Marie Axelsson, Jenny Lindström och Tobias Lindström ska ha en stor eloge för den kulturgärning de gör genom att driva vidare denna institution som år efter år skämmer bort katrineholmarna med högkvalitativ underhållning.
Efteråt skyndar körmedlemmarna vidare. Nu väntar festligheter och middag med hela gänget och för de som har åldern inne fortsätter sedan partyt på stans krogar. Klasskamrater som återses efter många år skålar i barerna och gamla ungdomsförälskelser väcks till liv på dansgolven när musiken än en gång har fört dem samman.