Ryggdunkarfesten har sedan början av millenniet varit en årligen återkommande nagel i ögat på oss som fortfarande står upp för jantelagen och den goda smaken. En kväll vars syfte är att lyfta fram stadens positiva krafter, men som i själva verket bara är ett tillfälle för Katrineholms självutnämnda elit att visa upp sig och ge priser till sina kompisar. Ett årsmöte för Klubben för inbördes beundran, som en katrineholmsk version av Magnus Ugglas Jag mår illa.
Visst kan även jag uppskatta lite glitter och glamour då och då, men det är något med den här galagrejen som känns liksom påklistrat och som får det att krypa längs ryggraden på mig. Som om min hemstad i ett plötsligt infall av hybris tagit på sig en lånad, lite för stor smoking och försöker få en plats vid vuxenbordet.
På en riktig gala finns det åtminstone lite kändisar och stjärnglans, men vad får vi? Poyan Sandnell och Micke Mårtensson? Kanonkillar båda två såklart, men de är ju inte direkt Mustiga Mauri.
Ni kanske tror att all denna missunnsamhet är helt ogrundad och bara bygger på mina fördomar, men där tar ni fel. Jag har faktiskt varit på Katrineholmsgalan vid ett tillfälle. Som underhållning hade man bokat gruppen Timoteij.
Vet inte om ni minns dem. En sexigare version av Sarek, men utan samma låtskatt (Sarek har ju trots allt en hit, sin evergreen Genom eld och vatten). Spelandes på låtsasfiol och låtsastvärflöjt bjöd de på en liveshow som fick mig att vilja begå harakiri.
Jag har absolut inget emot att man hyllar de eldsjälar som vi har i vår stad. Alla som är nominerade har gjort sig förtjänta av det och ska ha all heder för sina insatser.
Inte heller de andra priserna har jag några större invändningar emot. Ambassadörspriset visar ju att det faktiskt är möjligt att lyckas trots att man kommer från Katrineholm och om juryn kan hitta en butik i stan som klarar att undvika konkurs så är det värt att uppmärksamma.
Men det räcker att ta en snabb titt på de nominerade och på tidigare pristagare för att kunna konstatera att inte riktigt hela Katrineholm är representerat, precis som klientelet bland borden på galan inte är ett tvärsnitt av kommunens invånare. Det finns såklart vissa undantag, men ryggdunkarfesten är främst förunnad samma personer som dunkar varandras ryggar även i alla andra sammanhang.
Och utan att kasta någon skugga på de nominerade så vet vi alla att det finns många eldsjälar som kämpar och sliter för den här stan, men vars tillvaro är så långt från glitter och glamour att en gala inte finns i deras tankevärld. Där har Katrineholmsgalan en utmaning. Om det ska kunna bli HELA Katrineholms fest så finns det många barriärer som måste rivas och kanske måste den där smokingen hängas tillbaka i garderoben.
Nåväl, det var lättare att vara arg och principfast när man var ung. Betydligt svårare när man vuxit upp och blivit en 42-årig villafarbror, alltmer bekväm i småborgeligheten. Helt plötsligt står man där med en galainbjudan, och vad gör man då? Tackar nej?
Skulle inte tro det. Här ska dunkas ryggar! Poyan och Micke, vi ses i minglet om en vecka!