Niklas Linder, Kurirens kulturkrönikör.
Sommaren är inte bara en tid av lek, bus och vilda äventyr. Det är också en tid på året när antalet skador ökar lavinartat. Inte så konstigt då sommaren är full av faror. Studsmattor, pooler, klätterträd, byggprojekt, gasoltuber och medelålders män som efter några öl vid grillen blir övertygade om att de fortfarande klarar av att sätta en perfekt 360 kickflip på skateboarden utgör perfekta förutsättningar för att hålla akutmottagningarnas köer konstanta.
Riktigt dålig tajming att denna riskfyllda period verkar sammanfalla med ambulanssjukvårdens värsta personalbrist någonsin. Till råga på allt så får också Kullbergska sjukhuset svidande kritik av La Gunilla själv.
Den omsusade divan Gunilla Persson från Högsjö bröt handleden och var uppenbarligen missnöjd med vården hon fått i Katrineholm. I ett inlägg på Instagram beklagade hon sig över att behandlingen varit fruktansvärt smärtsam och att det måste begåtts fel när handleden gipsades.
Att vården går på knäna är inget nytt, och det är som värst på somrarna. Varje år pratas det om den värsta krisen någonsin, men trots att personalen inte räcker till så fortsätter sparkraven och uppsägningarna. När gränsen för högkostnadsskyddet dessutom höjs ökar belastningen då de som inte har råd med sina läkemedel behöver söka vård.
Det är lite som om staten och regionerna spelar det klassiska barnspelet Råttfällan, ni vet där det gäller att plocka bort en spelpjäs i taget tills fällan slutligen slår igen med en smäll.
I och med att det råder brist på specialistläkare och att erfaren personal flyr fältet när antalet övertidstimmar passerat gränsen för det uthärdliga så är det inte så märkligt om kvaliteten på vården sjunker. När det gäller just Gunilla Perssons upplevelse väljer jag att ta den med en nypa salt. Den kvinnan har en historia av att överdriva och ropa varg som gör att vissa av hennes utspel blir svåra att ta på allvar.
Mitt förtroende för personalen på Kullbergska är således fortfarande orubbligt.
Men för att vara på den säkra sidan och av solidaritet för den hårt ansträngda vårdpersonalen kommer jag under min semester avstå fysiska aktiviteter i så hög grad som möjligt. Hittills har jag lyckats ducka min sambos uppmaningar om att ge mig ut och springa och den planerade ommålningen av altanen med tillhörande underarbete räknar jag med att kunna leja ut till mina barn som dock kan räkna med ännu sämre arbetsvillkor än dem inom vården.
En och annan kickflip kanske jag försöker mig på, men de har lagt ny asfalt här på gatan så det borde inte vara några problem. I övrigt blir det vertikalläge med en god bok. Nanna Olasdotter Hallberg och K. Svensson står på sommarens att läsa-lista.
Det som möjligtvis skulle kunna ställa till det och göra mig till en belastning för vården i sommar är om jag drabbas av ryggproblem efter att ha spenderat för många timmar liggande. Något annat som skulle kunna, och som med stor sannolikhet kommer sätta käppar i hjulet är det faktum att jag har barn, och som alla vet så har barn en förmåga att ständigt sabba ens planer på att få chilla.
Lillkillen som fyller två efter sommaren har utvecklat en mycket stark egen vilja och har för tillfället ett extremt stort intresse av att leka med vatten och blöta ner överallt. Varje oövervakat ögonblick tar han tillfället i akt att smita iväg och starta slangen eller fylla en mugg vid handfatet på toan och man riskerar att få vatten sprutat eller kastat på sig.
Eller som Gunilla Persson kallar det i ett stycke tv-historia från Svenska Hollywoodfruar: Utsättas för ett mordförsök.