Felix Olsson: Tågpendlandet har gjort mig bister och misstänksam

Ungefär ett halvår har gått sedan jag lämnade bilen hemma och köpte min första pendlarbiljett. Det var med vemod som jag en kall och mörk morgon i november gick förbi min fina Saab där den stod parkerad utanför huset och istället styrde stegen mot perrongen. Den största anledningen till bytet av färdmedel var min ångest över klimatet.

De första veckorna på tåget gick bra. Möjligheten att både äta frukost och arbeta på väg till kontoret både effektiviserade mitt liv och gjorde det lite trevligare. Att varje dag dessutom få kliva av tåget på centralstationen precis i tid för AW kunde även få goda effekter för mitt sociala liv.

Men så kom motgångarna.

Jag minns första gången. Jag var på stationen innan klockan ens slagit sju. På skylten bredvid mitt tåg stod det "inställt". Okej, tänkte jag. Från och med nu får jag börja kolla tidtabellen i appen innan jag lämnar lägenheten. Mitt fel, Felix! Denna manöver räddade mig från många timmar jag annars skulle spenderat på en bänk, men sedan blev problemen värre.

Jag minns med smärta första gången jag kollade tidtabellen i appen precis innan jag snörade på mig kängorna – okej, tåget har lämnat Uppsala och rullar mot Arboga, perfekt! – bara för att 20 minuter senare på en infrusen perrong mötas av beskedet att det blivit strul mellan Arlanda och Stockholm, och att tåget visst blev inställt ändå. För att inte tala om alla gånger när "sen tågvändning" använts som förklaring till varför en avgång blivit fem minuter försenad. Sen tio. Sen tjugo. Sen trettio. Sen inställd. 

Värst var när jag lärde mig den hårda vägen att de långa tågen ibland helt omärkligt (!) delas på mitten för att endast låta den främre vagnen fortsätta mot den utlovade destinationen. Jag minns hur vi den gången var ett 30-tal morgonresenärer som klev på en vagn vars skyltar annonserade "Eskilstuna" som slutdestination, men som aldrig ens lämnade stationen.

Nu för tiden är jag en mycket bister, vaksam och misstänksam resenär. Jag litar varken på tidtabeller eller tågpersonal. Om någon vill ses för en AW så svarar jag att, visst, men räkna inte med mig förrän jag kliver in genom dörren. Alltför många gånger har jag skrivit i sms: "Flemingsberg nu, vi ses strax" bara för att sedan spendera 30-40 minuter helt stillaståendes på perrongen medan personalen pratar om "tekniska fel." Och om någon på kontoret klockan 16.15 säger "Åh, 16.34-avgången ser ut att vara i tid, jag drar!" så bara skrattar jag åt deras naivitet.

Det händer ibland att jag tar en paus från klimatångesten och tar Saaben till jobbet. Här om dagen rapporterades det ur bilradion att FN nu varnar för att ett år av katastrofalt höga temperaturer förmodligen är inom sikte. Avtalet i Paris 2015 verkar glömt. Jag lade i en ny växel i Saaben, brände förbi en lastbil. Tog på mig mina Ray Bans, satte på "Top gun"-låten. Tänkte på de tågpendlare i Mälardalen som Sveriges Radio intervjuade i påskas, som bytt jobb efter att tålamodet tagit slut när i snitt var fjärde tåg under fyra månader varit försenat.

Att tågpendla har gjort att vi i Mälardalen drar oss för att åka till jobbet, för att vi varken vet om vi kommer komma fram eller tar oss hem.