Caprioli "headbangar" i Berlin

Kvällen före har hon fått stående ovationer för "Ett hårresande solo". Som 66-årig koreograf bestämde sig Cristina Caprioli 2020 för att göra ett undantag och själv dansa en koreografi där "håret stundtals yr", för att citera Dansnät Sverige.

Nu har hon "headbangat" även inför festivalpubliken i Berlin:

– Jag gör en sekvens där jag får håret att dansa, men det är också hårresande i betydelsen skrämmande. Folk här fattade, jag fick väldigt fin respons, jag blev väldigt glad i går, säger Caprioli om ett solo där hon ständigt växlar karaktär: hon är hiphopare, femåring, tonåring och en person mycket äldre än hon själv.

– Det fluktuerar hela tiden mellan olika karaktärer och danssätt, men de står inte i motsats till varandra.

I drygt ett år har hon och hennes medarbetare förberett sig för Tanz im August. Hennes kompani har behövt anlita 20 dansare för att klara av att framföra de 22 koreografierna – varav 8 i sin helhet – under den tre veckor långa dansfestivalen. Sammanlagt blir det 58 föreställningar.

– Just nu, när vi är här, är det både väldigt skrämmande och tillfredsställande, jag är så glad och tacksam över att ha fått det här utrymmet! Vårt arbete har fått en väldig skjuts, vi har jobbat stenhårt men får jättemycket tillbaka.

"Sammanhållen sfär"

Caprioli ser sitt samlade arbete som en sammanhållen "sfär" – inte som enskilda koreografier. Inledningsvis var det dock tungt, berättar hon, att bläddra bakåt i biblioteket. Den stora behållningen var upptäckten av att hon hela tiden sysslat med några få idéer och intresseområden.

– Jag har hela mitt liv försökt vara öppen för omvägar och avvikande spår, samtidigt har jag hela tiden velat syssla med en sak och bli fokuserad på en linje, det kan jag tycka att jag är nu.

Femininiteten är central för Caprioli, och i hennes ögon inget specifikt kvinnligt. I stället avser hon en öppenhet, ett engagemang och en omsorg som hon hämtat inspiration till från bland andra den feministiska filosofen Hélène Cixous och hennes "écriture féminine".

– Det andra som jag sysslat med är frågan om hur man dansar, vilka rörelser är det som krävs? Det finns inte ett sätt, och det handlar inte om att bara gå upp och göra rörelserna, vi måste också förstå varför vi gör dem. Det finns saker som kroppen gör fast den inte kan, och det kan förändra bilden som vi har av oss själva.

Konsten som nyckel

Under många år har hennes kompani jobbat intensivt med grupper som inte av egen kraft tar sig till dansföreställningar, däribland personer med funktionsvariationer.

– När man kommer ner på golvet och spelar tillsammans med alla möjliga samhällsgrupper tror jag mer på konsten än vad jag gör annars. Det är konsten som är nyckeln, det finns en estetisk erfarenhet som för människor samman: här är vi och upplever samma sak! Det handlar om omsorg och välkomnande.