Svensk kulturkanon: Filmhistoriens milstolpar

– Oavsett hur en kanon ser ut kommer ett alternativ alltid att behövas som komplement och motkraft. Får man bara välja fem filmer blir det någon form av mellanting mellan det givna och det lite mindre givna, säger Emma Gray Munthe.

1. "Häxan" (Benjamin Christensen, 1922)

"Benjamin Christensens genomgång av medeltida vidskeplighet och häxväsende står sig helt klart som den mest originella av 1920-talets svenska stumfilmer. En feministisk pärla, fylld med otroliga ansikten och bilder. Nunnor som tappar det, och djävlar i alla hörn. Ett mästerverk!", säger Emma Gray Munthe.

2. "Barnvagnen" (Bo Widerberg, 1963)

"När den kom skrev Sydsvenskan 'Med Barnvagnen har den nya svenska filmen fötts, äntligen, tack!', och det är lätt att hålla med. Bo Widerberg gjorde flera filmer som är självklara i en svensk filmkanon – 'Kvarteret Korpen', 'Kärlek 65', 'Mannen på taket', 'Mannen från Mallorca' – men debuten är ännu bättre. Energin och det han fick fram av sina skådespelare, känslan av liv som han fångade. Scenen när Inger Taube blir solkattkysst i ansiktet är något av det vackraste vi har."

3. "Älskande par" (Mai Zetterling, 1964)

"Mai Zetterlings regidebut är något av det absolut punkigaste som gjorts i filmväg i det här landet, och det är sorgligt att en så unik röst hamnade så mycket i skuggan av Bo Widerberg och Ingmar Bergman här på hemmaplan. Man tror knappt sina ögon när man ser 'Älskande par' och vet att den gjordes 1964. Rolig, modig, sprakande, provokativ – och så långt före sin tid! Zetterlings 'Flickorna' är förstås också självskriven när kanon ska tas fram."

4. "Skammen" (Ingmar Bergman, 1968)

"'Sommaren med Monika', 'Persona', 'Sommarnattens leende' – Ingmar Bergman gjorde många filmer som är givna och väl värda att se. Men 'Skammen' är något extra. Bergman i allmänhet och 'Skammen' i synnerhet skälldes ut av vänsterrörelsen som tyckte att han var världsfrånvänd och inte tog politisk ställning, men det här är en av tidernas dystraste antikrigsfilmer (om än fläckvis väldigt rolig). Slutscenerna med en flyktingbåt på drift är kusligt aktuella, och totalt mörker."

5. "Call girl" (Mikael Marcimain, 2012)

"Iskallt rasande, skoningslöst hård mot hyckleri och dubbelmoral. Där vissa såg falska anklagelser och angrepp mot en enskild politiker såg andra en mer allmän berättelse där tonårstjejer blev offer för politiskt fulspel och missbrukad makt."