På dagarna återfinns jag mycket långt ned i hackordningen, med all säkerhet på tidningskoncernens lägsta pinnhål. Nere på jordgolvet, bland halmströet hos hönsen. Kämpar ständigt för att nå en liten bit längre upp. Ramlar ner. Börjar om. Fortsätter oförtrutet. År ut och år in, faktiskt.

Vi talar hantering av data och digitala tjänster. Denna det moderna kontorets elektroniska tvångströja som ingen av oss undkommer. När visslan från textfabriken ljuder kränger vi den över våra arma kroppar, mer eller mindre frivilligt.

Förresten, numera är det samma sak för den som kör skogsmaskin eller opererar blindtarmar.

Artikelbild

Eva Axelsson, krönikör och kulturredaktör

Sedan jag vinkade adjö av de första murvelårens bastanta Facit – någon som minns hur en skrivmaskin ser ut? – har det runnit många dataprogram under broarna. Så fort man lärt sig att hyfsat hantera ett nytt system – så har det varit dags att famla runt i nästa.

Kärt barn har många namn: Norsk Data, Scoop, NewsplannerNeo, Planner, Slack, Trello och Cxense­– för att nämna några av alla de som minner om olika former av dataspel.

Och då menar jag inte sådant som ”World of Warcraft”, ”Grand TheftAuto” eller ”Counter strike”. Utan alla de gånger jag fått tokspel för att programmen vrenskats och inte uppfört sig som jag hade tänkt. Då Neandertalaren i mig rutit: ”Sparka in skärmen på den f-n”, men civilisationsmössan runt reptilhjärnan tagit förnuftet tillfånga och manat: ”Ring IT-supporten”. De flesta av dessa incidenter har slutat med diagnosen: ”Användarfel”. Grrr!

Men när kontoret slagit igen för dagen så tar jag revansch. Shazam! – förvandlas jag till Super-Mario. Med slängkappa och allt. En IT-guru som swishar genom sfärerna, löser dataknutar och kopplar upp datatjänster – när den ännu äldre generationen inte får ordning på läsplattor, digitala banköverföringar, appar och FB-konton. Briljerar med mitt know-how. Känner mig som en korsning mellan Lisbeth Salander och Stålkvinnan. Fast med examen i artificiell intelligens från Chalmers eller MIT.

Morgonen efter: Kraschlandning. I verkligheten. På jobbet. I nya tvekamper med programmen. Men också med en fördjupad förståelse för IT-supporten som profession. Och insikten att tålamod troligen är viktigare än tekniskt kunnande.

För att ha två 80-plussare stå bakom ryggen och ge tvärsäkra instruktioner av typ ”det är fel sladd” när man försöker installera ett trådlöst wifi­– det måste vara ungefär lika enerverande som att ha mig gasta i luren att just min dator tycks vara den enda på hela firman som inte funkar och borde bytas ut.