• "Rockholm" är ett exklusivt bildmaterial med artister som var aktuella på den tiden – och som fortfarande är det i dag, skriver Kurirens recensent. På bilden "Plura" Jonsson på bokens releasefest för en dryg vecka sedan. Foto:
  • "Rockholm" med bilder av Lasse Johansson.
1/

När Rock-Sverige kom till Katrineholm

Recension

Ungefär en hundra sidor in i Lasse Johanssons bok ”Rockholm” finns några uppslag med färgfoton och jag stannar upp.

Dras in i intensiteten kring Ebba Gröns konsert på Safiren den 3 mars 1981. Kan känna adrenalinet forsa i alla kroppar på de unga grabbarna i publiken som ser ut att riva sönder hela skranket framför scenen och Thåström, lite halvsuddig av rörelseoskärpa, gapar helsvettig och basisten Lennart ”Fjodor” Eriksson, knästående, river på strängarna. Det ser ut att vara ett sanslöst drag.

Bilder som dessa kapslar in känslan av en differentierad musikrörelse som samtidigt verkar ta gemensamt spjärn mot Ulf Lundells och proggens bredbenta fyllerock av 70-talssnitt.

Lasse Johanssons dokumentation av Katrineholms livliga musikrevolution åren 1980-83 torde därför vara ganska unik. Hans kamera har nämligen fångat ögonblick som tills nu hos många befunnit sig i ett evigt upplösningstillstånd i minnets bedrägliga bibliotek.

Som läsare går man genast till sitt eget liv då man bläddrar i den drygt 300 sidor tjocka boken. Var befann man sig själv vid den här tiden? Jag kan bara konstatera att jag var för ung för att stå och stånga mig våt vid en scen på Safiren nedanför svettiga punkstjärnor med kajalsvärtade ögon. Då var jag bara sju bast och visste inte ett dugg vem Thåström var. Dessutom växte jag inte upp i Katrineholm utan längre norrut i Sörmland, i Åkers styckebruk, där också ett musikliv fanns att tillgå, om än betydligt skralare än i Kattne.

Detta, att jag inte vuxit upp i Katrineholm, ska komma att få en viss betydelse för min läsning av ”Rockholm”, visar det sig.

Senare på 80-talet, efter Rockholms-åren, rådde ett helt annat klimat i musikvärlden än det som boken ”Rockholm” mejslar fram. Polariseringen mellan hårdrockare och syntare hade blivit stenhård och punkarna var bara några blektaniga och finniga bifigurer som satt och loskade utanför Konsum. Åtminstone där jag växte upp.

Av denna polarisering syns inte mycket i ”Rockholm”, endast i slutet börjar Marshall-stackar och rökmaskiner ta plats bakom pudelfrissor och nitbälten.

Lasse Johanssons många bilder (av varierande kvalitet måste tilläggas) är naturligtvis bokens stora styrka men även många av texterna är både välskrivna, underhållande och lite rörande. Bäst funkar Rocco Gustafssons fråga-svar-intervjuer med KSMB-medlemmarna Peter Ampull och Johan Johansson samt snacket med Anders ”Boba” Lindström från The Hellakopters.

När Lindström får syn på ett foto av sig själv som tolvåring i publiken framför Ebba Grön på Safiren, där han förundrad, förskräckt och glansögd, med öppen mun, stirrar på Thåström, uppstår den där hisnande känslan, rörelsen mellan dået och nuet, som får historiskt material att bli så berörande.

Dessa magiska ögonblick borde ha kunnat vara betydligt fler i en bok som ”Rockholm”.

Vilket för in på kritiken av boken. Ett flertal problem finns nämligen. För någon som inte vuxit upp i Katrineholm – som jag själv – hade det varit värdefullt med fler bildtexter där personer presenteras. Det är en detalj, men har också att göra med helheten och verkets anspråk för framtiden.

En läsare som inte är från Katrineholm, eller en läsare som öppnar boken om säg tio eller tjugo år, kan få rejäla problem att identifiera många som framträder. Det hade varit enkelt att åtgärda med lite fiffiga textrutor här och var. Häri ligger också min allvarligaste kritik: verkets allmängiltighet och anspråk på att vara en kulturhistorisk dokumentation får sig därmed en liten törn av bristerna i typografisk tydlighet.

Nu har nog inte Lasse Johansson samlat in namn på alla han plåtat genom åren, konstigt vore det, men likväl hör det till en historieskrivares uppgift att försöka redogöra för vilka som framträder på bilderna. Inte minst när dessa visar tongivande centralfigurer som också tas upp i texterna.

Verket riskerar därför att bli alltför internt, något som bara katrineholmare kan ta del av med full utdelning. Och det är synd. För här rör det sig om ett exklusivt bildmaterial som ofta behandlar artister som var populära i hela Sverige vid den här tiden – och som delvis fortfarande är det (Eva Dahlgren, Plura Jonsson, Roffe Wickström, Thåström m fl).

I övrigt instämmer jag med vad Ebba Grön-trummisen Gurra Ljungstedt förtjust utbrister i boken: ”Fan, jag gillar folk som samlar.”

För utan sådana som Lasse Johansson riskerar en hel musikrevolution på några få dynamiska och betydande år i Katrineholms historia att flimra bort som bleka minnesfragment.

Och det slipper vi nu.

Bok

”Rockholm – när Katrineholm var Sveriges Rockhuvudstad”

Foton av Lasse Johansson

Red. Mats Fredriksson, Lasse Johansson och Rocco Gustafsson

Läs också

( 11 st )

Läs mer om dessa ämnen

Kultur/NöjeMusikrecension
Relaterat