Det kan ibland tyckas som att skeenden i den europeiska samtiden bara är delar av ett avancerat pr-maskineri för att saluföra Michel Houellebecqs romaner. Under senare tid har det funnits en nästan obehaglig samstämmighet mellan motiv och utfall; det ena följer det andra – som om boken har frambesvärjt verkligheten. 

Men naturligtvis är orsaksriktningen den omvända: Houellebecq är helt enkelt tillräckligt analytiskt begåvad för att se vartåt vindarna blåser och i ungefär vid den tidpunkt då ett visst fenomen briserar ha slutfört ett verk i ämnet. Så var det med "Underkastelse" (2017) och så är det med den nya romanen "Serotonin", vars berättelse om en grupp mjölkbönder som tar till vapen i protest mot frihandeln anlände nästan exakt då gula västarnas protestaktioner nådde sin kulmen.
 

Nu är dock inte "Serotonin" primärt en roman om de marginaliserade jordbrukarnas kamp för överlevnad, även om lantbrukets avveckling speglar huvudgestalten, Florent-Claude Labroustes, privata undergång. Det är en roman om ensamhet, så explicit i sin melankoli att prosan bränner som en laser rakt genom de mest solida föreställningar om livets grundläggande värde. Om Houellebecq har ägnat sitt författarskap åt att skriva fram en nästintill identisk mansgestalt – socialt isolerad, erotiskt överflödig, moraliskt ambivalent – är detta troligtvis hans mest enslige, mest förlorade jagfigur: en människa på god väg att tappa greppet om sin egen existens.

När Florent-Claude lämnar Paris, flickvän och sitt arbete som agronom för landets "ingentinghet", för att där försvinna, gör han det med vetskapen om att man inte kommer söka efter honom. Han enda sällskap är tv:ns underhållning och hans främsta krav på de hotell där han vistas är att de ska tillåta rökning (vilket, till hans stora olycka, nästan inga gör). Liksom hur medeltidens riddare slumpmässigt satte fingret på passager i Bibeln för att få ledning i viktiga beslut slår Florent-Claude på tv:n på måfå och tolkar bilderna.

Hans enda försvar mot livets ofullständighet och dödens visshet kommer i form av ett antidepressivt preparat med namnet Capotrix – revolutionerande i sin förmåga att lösgöra serotonin ur tarmen men med beklagliga sidoeffekter för potensen. Han har försjunkit i den förhoppning om lycka som kommer på artificiell väg.

 

På ett ofrånkomligt sätt har Houellebecq lästs som en nihilist. Man tar honom för en misantrop med önskan om att befria oss från föreställningarna om varaktig lycka. Det är ett misstag: hos Houellebecq porträtteras alla de förgängligheter som vi omger oss med, men därigenom antyds samtidigt en motsats. Camille existerar, den evighetslånga samvarons hägring, och i en sista, förvrängd kärlekshandling sänker Florent-Claude vapnet och låter bli att skjuta hennes son.

Vad depressionens yttersta motiv består i är att peka på det ljus som saknas däri – det vi har förlorat bland våra köpcentrum, snabbrätter och slutna lägenhetstorn. Här får mjölkbonden Aymeric som vägrar anpassa sig efter moderna jordbruksmetoder stå för den intima ursprunglighet som vi har valt att glömma. Också han går naturligtvis under, i en sista trotsig gest mot de makter som satt sig över honom; den sista i en adlig släkt.

Ja, Houellebecq är vidunderlig även i detta mörker: en magnifik uttolkare av västerlandets illusioner. Hans språk, mycket väl fångat av Sara Gordan, lyser med en kraft som inte går att värja sig mot.
 

Litteratur

Michel Houellebecq

Serotonin

Övers. Sara Gordan

Albert Bonniers förlag