För de som inte är bekanta med Stefan Demert, hur skulle du beskriva honom?

– Han tillhör samma visvåg som Cornelis och Fred Åkerström. Det finns en finurlighet i hans texter, en ytlig lätthet där han liksom knäpper till på slutet. Det är burlesk komik med svärta.

Din föreställning heter "Brottas aldrig med ett Toy", vad bottnar det i?

Artikelbild

| Stefan Demert på Katrineholms Visfestival 2001.

– Den kommer från Demerts visa "Balladen om den kaxiga myran". Jag ville ha en titel som skulle vara just lite finurlig och blinka till någon av hans låtar.

Vad kommer du bjuda på under föreställningen?

– Naturligtvis framförs flera av de mest kända visorna och så några av hans dikter, som en kontrast. Dikterna är ibland lite mörkare. Jag kommer bland annat sjunga "Mördaren är lös", "Barkbåt" och "Den stränge fadern".

Vad har Stefan Demert betytt för dig?

– Jag upptäckte honom när jag var 17. Då bodde jag i Frölunda. Jag minns att jag var inne i Mölndals skivbutik och hittade "Visor för smutsiga öron" på ett fyndbord. Det var en rolig bild på omslaget, en gammal faster med väldigt skrynkligt ansikte som höll i en stor hörapparat, omgiven av massa päron. Jag lyssnade på skivan i ett bås och kände direkt "wow, jäklar!". Jag tyckte att han skrev lite på samma sätt som jag. Det var en slags bekräftelse.

Vad har du för personlig favorit ur hans repertoar?

– Det är ju alltid svårt att välja ut en favorit. Men jag gillar "Den stränge fadern". Den är så korthuggen och gravallvarlig. Den handlar om en pappa som kommer hem och pryglar sina barn. Den ju såklart hemsk i handlingen, men den har en så snygg uppbyggnad. Rimmen är väldigt bra också.

Demert är ju stöpt i en trubudadorsform från 60- och 70-talet, hur upplever du att publikintresset ser ut i dag för dåtidens vistradition?

– Visst kan man känna en oro över att det är på väg bort, men samtidigt är jag också oerhört optimistisk. Tittar man exempelvis på Facebooksidan till journalisten Kalle Linds podcast "Snedtänkt" (som handlar mycket om den äldre populärkulturen, reds. anm.) så finns det ett oerhört intresse där. Det är samma sak med Karl Gerhard, man kan känna att det är på väg bort. Men så går man in på Facebooksidan om honom. Då blir man optimistisk. Så jag är inte så orolig.