Inflationen har flyttat till upplevelsekontot

Inflation är en ekonomisk term som beskriver att pengars värde urholkas.

1992 rådde hyperinfaltion i Estland som raderade ut pensionärernas besparingar. De tvingades köa för sin dagliga ranson på 800 gram bröd.

1992 rådde hyperinfaltion i Estland som raderade ut pensionärernas besparingar. De tvingades köa för sin dagliga ranson på 800 gram bröd.

Foto: Anatoly Malstov

Krönika2020-01-25 07:46
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

På 1970-talet, när jag var barn, var det mycket prat om inflationen som ett hot. Ett abstrakt spöke som åt upp mammas och pappas löner och farfars pension. 

En gång såg vi en tv-serie som utspelades i Berlin under depressionen. Trots att den unga hjältinnan höll en stor bunt sedlar i händerna kunde hon inte köpa mat. Mina föräldrar förklarade att det var INFLATIONEN som gjorde att hon fick gå hungrig.

På senare år har svensk ekonomi präglats av låg inflation, långt under Riksbankens mål som säger att vi ska ha två procents inflation för att ekonomin ska må bra. I stället känns det som den har flyttat ut från plånboksvärlden in i underhållningens och kulturens universum. 

Jag måste åter dra en parallell till 1970-talet. Ja, ja. Jag vet att alla under 35 gärna vill utbrista "Okej boomer!", när vi 60- och 70-talister berättar om vår torftiga uppväxt med bara två kanaler på tv:n, förbud mot topplistor i radio och årslång väntetid på att omtalade Hollywoodfilmer skulle få svensk premiär. Bodde man som jag i Katrineholm och Flen fick man vänta ännu längre och hoppas att stadens Domusvaruhus skulle köpa in det senaste albumet av ELO. 

Detta gjorde förstås att nästan alla former av kultur- och underhållning blev hårdvaluta, och brist på annat kunde det till och med hända att man gick på konserter och filmer man inte ville se och lyssnade på skivor bara för att de fanns i skivbacken. Det ledde till vidgade vyer långt bortom dagens filterbubblor, även om det kanske inte var så charmigt när jag som nioåring klart och rent stämde upp i Finn Zetterholms och Bengt Sändhs snuskiga visor.

Det var förstås inte bättre förr. Det är ju verkligen helt fantastiskt att tillgängligheten på kultur- och nöje och andra upplevelser har mer än tusenfaldigats de senaste decennierna och att vi nu kan lyssna på i stort sett vilken låt vi vill när vi vill och aldrig behöver vänta på att få se en film. 

Problemet är ju bara att det blir för mycket av det goda. Och att leverantörerna av musik, film, tv-serier, konst, teater och litteratur gärna trycker ut mer och mer på marknaden när de märker att intresset för deras alster minskar eller håller på att drunkna i utbudsflödet. Nya säsonger, nya versioner, remixar och reproduktioner på dricksglas, uppföljare och nypremiärer får i alla fall mig att känna att värdet minskar och vill bara stänga av.

På vinyltiden rådde nästan brist på musik. Skivor var dyra och inte så lätta att få tag. Nu är musik väldigt tillgängligt, men upplevs kanske inte alltid så värdefull, skriver Catarina Nitz.
På vinyltiden rådde nästan brist på musik. Skivor var dyra och inte så lätta att få tag. Nu är musik väldigt tillgängligt, men upplevs kanske inte alltid så värdefull, skriver Catarina Nitz.