Teater

"Happy Ending"

Manus och regi: Staffan Götestam

Artikelbild

| Staffan Götestam har skrivit och regisserat pjäsen som spelades på Eskilstuna teater på tisdagkvällen.

Medverkande: Kim Sulocki, Ola Forssmed och Hedvig Lagerkvist

Eskilstuna Teater

Det är 1960-tal i Sundsvall. I ett plåtskjul i hamnen, som byggts om till en kombinerad bostad, skönhets- och massagesalong, dansar Stefanie med sin nalle till Anita Lindbloms "Sånt är livet". Hon är klädd i en volangprydd negligé Inredningen är feminin och färgerna i det överbelamrade rummet är milda pasteller. 

Stefanie (spelas av Ola Forssmed) är en transperson, som fantiserar om ett storslaget liv i New York och har en hemlig kärleksrelation med Kurt - en gift, medelålders man som är medlem i ortens pingstförsamling. 

Det knackar på dörren. Det är Kurt (Kim Sulocki). Han har kommit för att göra slut på relationen. Han orkar inte längre leva dubbelliv och bära den skuld och skam han känner - inför Gud, sin fru Eva och sig själv. Dessutom vet han att han skulle bli utstött ur all gemenskap om hans förhållande med Stefanie blev känt.

Då knackar det på dörren igen. Det är Eva (Hedvig Lagerkvist). Hon har hittat en lapp med reklam för Stefanies salong i Kurts rockficka. Nu söker hon svar om sin man.

Ola Forssmeds Stefanie är på ytan en fjollig transa, så som vi är vana att se transpersoner skildras på film. Slagfärdig, rolig, fylld av storslagna och glamourösa planer, och överdrivet fokus på läppstiftsnyanser och veckotidningar. Men med små gester och instick  ger han publiken insikt om en annan verklighet. En där man får en blåtira med sig hem när man går ut och handlar och där man snällt får tugga i sig att ens pojkvän kallar ens personlighet för en psykisk sjukdom. 

Kim Sulocki spelar den ömklige Kurt, också han en person som låter sig trampas på och som trasslat in sig så i sina lögner att han till slut inte vet vem han är. 

Eva spelas av Hedvig Lagerkvist, som tar sin karaktär från bibelsprängd och rättfärdig hustru som lever i total förnekelse, till en till mångbottnad person med egna demoner. 

Pjäsen "Happy Ending" är en salig blandning av lek med fördomar, publikfriande farsinslag, nostalgi och sylvassa inblickar i att leva i ett utanförskap. Allt levererat med respekt och ömhet för huvudkaraktärerna, vilket gör att hela föreställningen genomsyras av värdighet. 

Inget är förutsägbart, och till slut vet man inte vad som är dröm, fantasi eller verklighet. Det lämnas sympatiskt nog åt åskådaren att avgöra.