Musikalrecension Humor, värme och svängig gospeldisko – allt paketerat i storslagna ensemblenummer som med glittrande och fantasifulla kostymer och en scenografi och ljusdesign som på nolltid sveper publiken bort från vardagen. Musikalen "En värsting till syster" erbjuder tre timmar total verklighetsflykt om man vill ha det.

Samtidigt är tajmingen närmast spöklik.

Samma dag som den komiska Broadwaysuccén har premiär på Chinateatern i Stockholm, har det varit partiöverläggningar i riksdagen om det eskalerande problemet med gängkriminalitet, grovt våld, skjutningar och en utbredd tystnadskultur i kriminella kretsar. I flera medier uttalar sig riksåklagaren Petra Dahl som föreslår att det ska införas straffrabatter för dem som berättar och ett ökat vittnesskydd.

Artikelbild

| Fernando Fuentes, Karl Dyall, Klas Wiljegård och Alexander Larssongenererar många skratt och starka applåder grabbiga sång- och dansnummer.

"En värsting till syster" handlar precis om det. Huvudpersonen Delores (Gladys del Pilar) är en godhjärtad och oupptäckt nattklubbssångerska i Philadelphia. Hennes pojkvän Curtis (Karl Dyall) är inte bara en gift nattklubbsägare som håller Delores tillbaka genom att aldrig ge henne chansen att uppträda på sitt ställe. Han är också ledare för ett kriminellt gäng. När Delores får nog och letar upp honom för att göra slut blir hon vittne till hur han skjuter en tjallare. Därmed blir hon Curtis nästa måltavla.

Polismannen Eddie (Kim Sulocki) övertalar Delores att vittna, och i väntan på rättegången får hon skydd i ett kloster.

Men redan här har man som publik redan glömt den bistra världen utanför, kastats tillbaka till år 1977 och konstaterat att rollen som abbedissa måste vara skriven med Suzanne Reuter i åtanke.

Klostret har ekonomiska svårigheter, ingen besöker dess gudstjänster, och rika spekulanter vill köpa själva byggnaden. Systrarna utför sina ritualer utan större passion och sjunger falskt under mässorna. Därför låter sig abbedissan bevekas och tar emot Delores.

Artikelbild

| Gladys del Pilar och Kim Sulocki har fin kemi tillsammans vilket bidrar starkt till musikalens höga mysfaktor.

Efter en rad konflikter och kulturkrockar får Delores i uppgift att leda kören. Och snart sjunger nunnorna gospeldisko i paljettbeströdda dräkter på ett sätt som drar storpublik till mässorna i klostret.

Delores växer som människa, abbedissan lär sig vad sant systerskap betyder och nunnorna hittar en ny mening i att tjäna Gud.

Artikelbild

| Färgsprakande ensemblenummer gör "En värsting till syster" till en underhållande föreställning.

Sensmoral spelar dock inte huvudrollen i denna genuint roliga musikal. Starka låtar och varm humor genomsyrar föreställningen så att man bara skrattar åt att skurkgrabbarna stjäl showen med ett nummer om att nunnorna ska kunna förföras bara de får träffa en riktigt sexig karl, eller åt att hela ensemblen springer runt i en tramsig jakt, komplett med en massa smäll i dörrar – en scen knappt värdig en pilsnerfilm.

Gladys del Pilar drar ett enormt lass i "En värsting till syster", och hon gör det med den äran. Tonerna sitter där de ska, det gör även replikerna, tajmingen, dansstegen och alla hennes ljuvliga kostymer av Camilla Thulin.

Artikelbild

| Camilla Thulin har designat de anslående kostymerna.

Gladys del Pilar låter sin karaktär Delores förvandlas från självupptagen och ytlig bekräftelseknarkare till en lagspelare med civilkurage, så att den i ärlighetens namn ganska mossiga och förutsägbara berättelsen känns i hjärtat.