Det är ingen tillfällighet att ”Fångar och korrektionshjon” funnit sin plats just i Nyköpinghus. Det var nämligen här – i slottets porthus – som Sörmlands länsfängelse, eller ”länsintag”, var förlagt under 1800-talets första hälft. På samma område fanns också korrektionsanstalten, utåt sett en social inrättning men i praktiken också ett slags fängelse.

– Där låste man in människor som man inte tyckte passade in i samhället. Det kunde vara att de saknade en anställning, vilket var olagligt på 1800-talet, berättar Sofia Kummel, antikvarie på Sörmland museum.

Tanken var att man skulle ”korrigeras” till att bli arbetsam. Hur lång tid det kunde ta visste man sällan som drabbad. Det fick ordningsmakten avgöra efter eget tycke. Under tiden fick man spinna ull, kanske arbeta som skomakare, och bida sin tid.

Artikelbild

| Rad efter rad med människoöden, alla har de dömts i länsfängelse vid Nyköpingshus under 1800-talet, eller satts i tvångsarbete på områdets korrektionsanstalt.

Utställningen huserar i Kungstornet på Nyköpinghus. Det första man möts av är rader med uppställda träskivor. Varje skiva är tillägnad ett människoöde som korsat väg med antingen fängelset eller korrektionsanstalten. Vi har drängen Anders Olsson som fängslats för uppstudsighet, artilleristen Nils Randau som låsts in för rymning, och hustrun Lovisa Rundblad som fått friheten berövad för ett sabbatsbrott. För många är nöden den gemensamma nämnaren – svält, skulder, familjeförsörjning. Ett exempel är Maja-Stina Schöns öde, som etsat sig fast i Sofia Kummels minne.

– Hon tjuvmjölkade sin grannes ko och blev påkommen. Först dömdes hon till böter som hon inte kunde betala. Då sattes hon i fängelset på vatten och bröd i fyra dagar. Sedan skickades hon till Långholmen i Stockholm för straffarbete i tre månader.

Förutom tidens hårda nypor belyser fallet också hur fängelsesystemet då fungerade, förklarar Sofia Kummel.

– Fängelset på den här tiden var inte en plats där man satt av tiden, det var inte ett straff. Här satt man i väntan på sin dom eller i väntan på att straffet skulle verkställas.

Artikelbild

| Den ökända ”trämärren”, en häst man helst slapp att rida på.

Stöld, särskilt om det upprepades, ansågs som ett särskilt allvarligt brott. Så även grövre misshandel, förskingring, och såklart mord. Utöver dödsstraff kunde man dömas till antingen kroppsstraff eller skamstraff, ibland både och.

– Kroppsstraff kunde vara prygling på torget inför allmänheten. Man blev fastkedjad vid skampålen och fick sedan ta emot x antal slag mot ryggen, män med spö och kvinnor med ris, berättar Sofia Kummel.

Artikelbild

| Sofia Kummel, antikvarie på Sörmland museum.

Ett särskilt obehagligt kroppsstraff var att placeras på den ökända ”trämärren”.

– Det var en stor trähäst med spetsig rygg. Där fick manliga brottslingar sitta bakbundna med tyngder i fötterna. Detta skedde också på torget.

Dömdes man till skamstraff fanns det visserligen ingen fysiskt smärta kopplad till botgöringen. Däremot fanns det utrymme för själslig pina.

– Man kunde bli satt i stupstocken. Då fick man sitta på kyrkbacken med händer och fötter fastlåsta i den här stocken. Sedan kunde alla grannar, släktingar och vänner se att ”jaha, där sitter Nilsson, vad har han gjort nu då”.

”Fångar och korrektionshjon” är en av Sörmlands museums permanenta utställningar. Den kan ses alla dagar hela sommaren klockan 11-17.